Idag vet jag inte vart jag ska börja egentligen.
Så jag gör som jag brukar, bara sätter fingrarna mot tangenterna så får vi
se var det hela hamnar.

Jag är rädd idag.
Ska till läkaren på eftermiddagen och jag vet inte vad som kommer att ske
efter det. Missförstå mig inte.

Ganska ofta får jag frågan hur jag mår. Inte i sig ovanligt, det tillhör ju artighetsfraserna
vi använder oss av.

Jag har upptäckt att jag undviker situationer där jag måste svara på dem, för
jag verkar inte vara kapabel att ljuga.

Alltså, jag undviker inte de personer jag känner och som känner mig.

Ikväll till exempel är jag och maken inbjudna på avtackningsfest på hans jobb
där han ska medverka i egenskap av fackligt engagerad.

Jag kan inte förmå mig att gå och har därför tackat nej.

För sådant som var lätt förut är svårt nu.

Med nya bekantskaper och ytliga bekanta pratar man om vädret, vilket i sig är
lätt,  men också om vad man arbetar med.
Eftersom jag inte gör det just nu så måste jag ju nämna sjukskrivningen.
Då vill ju alla genast veta mer, och bland obekanta är det inget jag vill
utveckla särskilt mycket (säger hon och skriver det på bloggen....dubbelmoral!)

 Det är det som blivit svårt.

Samtidigt är jag stolt över två saker:

Idag har jag gått en promenad med svärmor och hennes syster på morgonen.
Jag motstod med andra ord längtan efter att somna om efter dagisavlämnandet.

Det andra är att jag tog mig iväg på körresa förra helgen.

Magen kejkade värre än på länge på fredagen.
Har aldrig,aldrig,aldrig varit så nära att inte hinna på toaletten.
Jag orkade bara vara med på en konsert av tre.
Men jag är stolt över den där enda konserten.
Jag flydde in i mitt rum och boken när jag var trött
Jag var ändå social då och då.
Värst var den oplanerade stadsbesöket i Härnösand som jag gärna
varit utan och hellre samlat kraft i lugnet på vandrarhemmet.
Det bästa är de härliga körkompisarna som stöttar på olika sätt,
sånt värmer långt in i hjärtat!


Har varit oresonligt trött sedan jag kom hem.
Delvis för att jag haft feberkänningar tisdag och onsdag.
Värk i kropp och orkeslös i allmänhet.
Håller att återhämta mig från resan som jag ändå inte velat vara utan,
för musiken ger både kraft och glädje.
Nu har vi uppehåll med kören till i höst.
Känns trist!


Ska vila en stund nu, det har jag gjort mig förtjänt av.

♥
Frida