Varför skulle man vilja lämna ut sig på en blogg?

Varför skulle man vilja lämna ut sig så där på en blogg?
Den diskussionen fördes på mitt jobb vid en lunch.
Det var inte riktat mot mig, utan mer en diskussion generellt.
Därför sitter jag här och funderar samtidigt som jag skriver.
Ska jag våga? Och varför?
Borde jag inte kunna skriva bara för mig själv?

Tydligen inte blir svaret eftersom jag skriver det här.

Det absolut svåraste jag någonsin skrivit var föregående inlägg.
Det var inte planerat-orden bara kom.

För mig innebar det en lättnad och en acceptans för vad som pågår.

Ett futtigt tack får ni som kontaktat mig på olika sätt, via kommentar eller
mail. Ett futtigt, ödmjukt men hjärtinnerligt tack.

Just nu känns det som jag sitter fast i ett ekorrhjul.
Min galghumor tvingar mig att säga att hjulet snurrar men hamstern är död.
Hela min kropp skriker att jag ska stanna av, våga vila.
Jag är rädd att om jag stannar av om så bara för en sekund så kommer jag inte
igång igen överhuvudtaget.
Denna vecka har jag inte råd med det. Maken är bortrest.
Har insett hur mycket jag behöver honom på alla sätt och vis.

Imorgon får jag vila, det menar jag bokstavligen.
A. ska sova hos sin farmor.

Jag sov jättedåligt inatt. Klockan 02:18 tittade jag på klockan och suckade.
Min hjärna vandrade iväg på oviktiga ting, såsom när skulle jag torka av bordet imorgon.
Jag tog mig inte upp i tid imorse.
Sen till dagis.
Försenad till kuratorstiden.
Väl hemkommen ställde jag klockan.När den ringde ställde jag om den.
Halv ett steg jag upp.
Klockan ett var arbetsterapeuten här.
Jag ska på försök föra dagschema,som vi sen ska gå igenom.
Ska få hjälp med hur jag praktiskt ska utföra saker.
Ett resultat av arbetslösheten, och min allmänna känsla av värdelöshet, har
"hemarbete" helt plötsligt blivit ´viktigt.

Om jag inte kan bidra med nåt annat kan jag väl bidra med det?

Snart ska jag duscha. Bara det ett företag.
Packa kläder till mig.
Packa kläder till A.
Hämta A på dagis.
Svärmor hämtar A här hemma.
Göra mig i ordning.
Komma ihåg att äta.
Åka till kören-rep och konsert.
Dags för påklistrat leende.
Missförstå mig inte.
Jag tycker det är underbart att sjunga.
Det har gett mig otroligt mycket under den senaste tiden.
Men att vara bland folk och prestera från fem till tio känns övermäktigt.
Ändå kommer jag att fara.

För imorgon får jag sova till jag vaknar av mig själv.

♥
Frida

Gumman... Ibland kan det vara så skönt att bara få skriva av sig lite. Är så ledsen att jag är så långt ifrån dig, hoppas du känner att jag är dig nära ändå. Jag vill bara krama om dig och säga att allt kommer bli bra! Älskar dig gumman!!!!

Jag tycker du är stark som skriver hur du känner, och jag vet att du är stark och kommer gå igenom detta tillslut.

Vet inte vad/om man kan skriva ngt. som "tröst" men du får en stoor varm kram från mig!

Du är en underbar människa!

Bara du vet vad som är bäst för dig. Och att lida av en depression är absolut inget att skämmas för, det kan hända vem som helst när som helst. Jag tycket att det är modigt och bra att du står för att du har det jobbigt just nu, tror att om fler vågar berätta blir det mindre "skämmigt". För jag menar, alla är vi ju människor med fel och brister. Endel vågar bara inte visa sig svaga, tyvärr. Jag hejar på dig och hoppas att det vänder snart.

Kramar Maria.

Men ååå, jag skrev just en klok (?) kommentar som försvann... Men i korthet menade jag att du är klok och modig som skriver öppet att du drabbats av en depression. Kan hända vem som helst och är absolut inget att skämmas för. Och bara du vet vad som är rätt för dig, jag tror att du med din öppenhet bidrar till att det blir mer accepterat att lida av depression. Hoppas att det vänder snart!

Kram Maria.

Jag vill bara skriva att jag tänker på dig och hoppas att du snart mår bättre. Du är en stark kvinna som kan uttrycka hur du känner och mår, oavsett om det är på en blogg eller bara i en privat dagbok. Många kramar till dig!

Jag var emot bloggande innan jag själv till slut började efter lite påtryckningar från familjen... Jag upplever som du att jag får mycket stöd av kommentarerna. Sen inser jag att det är många som går igenom liknande saker...

I min frustration över sjukvåden så har jag många gånger upplevt en lättnad när jag fått "skriva av mig". Det är guld värt för mig å sambon gillar det med, han slipper ta mina värsta utbrott!! ;) Det får bloggen göra istället!

Sköt om dig å gör inte mer än du orkar med!!! Var sak har sin tid, brukar jag tänka.

StorKramen, Maria

Hoppas att du börjar må bättre, och att din helg blir fin.Många varma kramar från mig till dig.