Gårdagen började bra.
LillA sov bra och således även jag.
Jag och pojkarna var på öppna förskolan, lunchade
med fadern i familjen och hämtade vår
nya bil.

So far so good.

Men sen vette tusan vad som händer.
LillA blev helt omöjlig.
Gnällde och grät.
Hur länge som helst.
Ingenting funkade.
Maken skulle vara hemma kring fyra.
Halv fem skickade jag det, editerade, sms:et
"Var är du? Jag håller FAN på att bli galen".

Han kommer hem, hojtar nåt i dörren och försvinner ut.
Jag storgråter.
Går efter en stund till dörren och ber honom  ta LillA.
Med en blick på mina tårfyllda kinder svarar han rätt:
"Självklart ska jag ta honom, jag kommer alldeles strax gumman"

Jag erbjuds också att fara hemifrån om jag vill.

Detta nappar jag på.

Således for jag och tränade OCH handlade.

Två ting som är tråkigare än tråkigast.
Men just då kändes det som att gå på partaj i jämförelse.

Denna dag började med sovmorgon till nio (?!) och
en tripp till Barnens hus för att inköpa bältesstol på extrapris.
Jag kom dit fem minuter efter öppnandet. Inte en stol kvar.
Turligt nog fanns en kölista på de stolar som ej kommit
som utlovat så det är ändå kirrat. Känns bra.

Om ni tycker jag surrar beror det på nervositet.
Jag ska nämligen till läkaren idag.
Har en massa småsaker jag ska ta upp så, men skräcken
är att besöket lär innehålla en del nålstick.

Det och så en att jag möjligen får diagnosen hypokondriker.

Nå.
Det är smällar man får ta.


Lev och må!

/Frida