Sjukgymnastbesök och kaffesurr med fina vännen Karro stod
på min agenda idag. När jag kom hem igen fick jag ett ryck
och bestämde mig för att ta en promenad.
Med utvald Spotifymusik i öronen satte jag av mot min skog.
När jag gått genom den bestämde jag mig för att fortsätta
längst skogsvägen på andra sidan. En sida jag aldrig gått på.

Från början svängde stigen åt rätt håll, men sen hände det nåt.
Det kändes som jag gick i evigheter, men icket att den
svängde åt rätt håll en endaste gång.
Jag började inbilla mig att det stod en massa björnar och
tittade på mig bakom varje träd. Därför bestämde jag mig
för att ge efter för mig impuls och göra lite oväsen när jag gick.
Detta gjorde jag med att sjunga.
Dock kom jag på att att om jag möter någon människa på vägen,
förlåt jag menar stigen, så kommer de ju att tro jag är galen.
Kändes på nåt sätt som jag var fast i moment 22.

När jag tillslut kom fram till en bäck vänder jag om.
Någon måtta får det vara tänkte jag då jag helst ville
komma hem innan det blir mörk (lite överdrivet, jag bor ju
ändå i Norrbotten).

Istället för en kort promenad var jag ute i 55 minuter.
Senaste promenaden var i slutet av juni så om ni inte hör
nåt från mig på några dagar så har kropen fått en chock och gett upp.