Döden-döden

Döden-döden har gjort sitt återtåg igen i fyraåringens tankar.
Denna gång påkallad av en låt på Bolibompawebben.

StorA tittade på mig med sina stora ögon, som
nästan ville till att tåras.

StorA: Mamma! Titta (pekar på skärmen) hon är en ängel i himmelen.
Jag nickar bekräftande.
StorA: Men man kanske blir en fågel när man dör?
Jag: Ja, kanske.
StorA: Om jag dör så kommer jag tillbaka som en fågel och hälsar på dig.
Jag: Hur vet jag att det är du då?
StorA: Jag säger piip piip piip så då vet du att jag säger "Jag heter StorA".
Jag: Men om det blir som det är meningen och jag dör före dig när jag
är jättegammal, då kanske jag också kan hälsa på dig som en fågel.

Det blir en kort paus och man ser hur han tänker så det knakar och
ögonen är fortsatt tårblanka.

StorA: Vi kanske dör allihopa, innan pappa kommer hem, men sen vettu då blir vi
ju en stor fågelfamilj!

Efter detta bryter ett stort leende fram och han springer iväg och leker.



Det ÄR intressant det där med döden-döden. Speciellt ur barnaögon.
Tanken på att dö själv verkar inte skrämma lillfisen nämnvärt, men
tanken på att mamma eller pappa ska göra det slås alltid bort, och slutar
med att vi alla är tillsammans igen på nåt sätt.

Denna gång som fågelfamilj.

Fast visst är det så man hoppas att det ska bli någonstans innerst inne.
Att man träffas och får vara tillsammans igen även sen.

Känns som en fin tanke.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback