Första gången är inte alltid njutbar
När StorA slutat skolan idag drog vi iväg mot Haparanda/Tornio.
Köpte billiga Kuoma på Tex (som vanligt) och sedan for vi till IKEA.
Pojkarna ville leka i Smålandet och under den timmen hann jag och Maken
shoppa allt vi hade tänkt. Denna gång blev ingen vagn stulen.
När vi hämtat grabbarna åt vi superbillig middag och sedan valde
kidsen varsitt gosedjur (ingen ramlade nog omkull av förvåning där).
Både på vägen upp, och ner, tvingade Maken mig att lyssna på P3.
På vägen upp var det väl drägligt, men på hemvägen.....
Jag konstaterade att jag inte känt igen en endaste låt som spelades.
Inte på någon av färderna faktiskt.
Så blev det "onz onz musik".
"Skjut mig.Skjut mig nu" tänkte jag.
Fredagsmix kallades det visst, men allt lät likadant så
var var mixen funderade jag.
Spela nå Creedence tänkte jag desperat!
Men det blev värre.
Barnen började ropa "höj" ifrån baksätet, varpå Maken gör exakt det.
Samtidigt öppnar han rutorna. Detta sker i "centrala" Kalix.
"Ska du inte slå på taket" hojtar han glatt till mig som sitter och håller
för öronen.
Någonstans i höjd med Rosvik (läs x antal mil senare)
förbarmar han sig över mig och byter till RixFm.
Fast om priset jag måste betala för att fara på IKEA
med min familj är att lyssna på lobotomerande musik
så skulle jag lätt kunna göra det igen.
fast då smusslar jag nog med mig öronproppar
Denna gång blev det inte Dennis i alla fall....
Nu har StorA bytt namn igen.
Tydligen är hans "fult".
Jag: Men vad vill du vi ska kalla dig då?
"Killen tidigare känd som StorA" (kort tankepaus):
Jaaa.....ni kan väl kalla mig "Hjärtat".
Sötunge!
Vem bestämmer egentligen?
LillA är sällskapssjuk och ringer till mormor och ber henne komma tilll oss.
Mormodern säger att hon måste kolla med morfadern när han kommer hem
från jobbet. LillA nöjer sig då inte med det utan envisas med att ringa till morfar.
När morfar svarar säger han däför glatt:
Hej morfar! Får mormor vara hos oss?
Ungefär där kapsejsar hans mor, far och bror av skratt och
även den ömma morfaderna skrockar till.
Om mormor och morfar kommer förbi förtäljer inte historien-än.
Positivt, negativt och lite mittemellan
Jag kom igång med träningen ordentligt för ca en månad sen. Nu när jag känner att flåset sakta har kommit och jag försöker pressa mig så ger benhinnorna upp och gör ont som bara den.
Sjukt jäkla irriterande!!!!
Jag får väl trösta mig med att jag efter sju sorger, åtta bedrövelser och tre olika postorderföretag lyckades hitta träningskläder som är snygga, sköna och funktionella.
Sen att dojorna visade sig matcha var ju bara en bonus. :-)
Efter att ha jobbat och gått en plågsam promenad ska jag nu ta igen mig i soffan. Jag känner mig rätt trött efter dagen som varit.
StorA däremot, som började ettan idag, verkar oförskämt pigg och lär ha vansinnigt svårt att somna.
Nu SKA dock dygnet vändas tillbaka.
Ha en fin måndagskväll!
Anonym välgörare
Hon som inte får nämnas på bloggen
(men vi kan kalla henne för "svärmor")
lagar Palt hos oss idag.
Snacka om att vi är lyckligt lottade! :-)
Träbröllopsdag
Det är idag fem år sedan jag och Maken vigdes.
Snacka om att tiden gått fort!
Maken är dock, precis som ifjol, bortrest med min storasyster (ja ni läste rätt)
så det blir inget firande i år.
Det gör mig ärligt talat inte så mycket denna gång.
Vi firade ju vår "tillsammnsårsdag" tidigare i sommar, och härom veckan fick vi ju
till och med en spontandejt då vi hipp som happ blev barnlösa så
jag är superglad över det istället!
Grattis till Maken som fick en sån cool och fin fru!
Hipp hipp hurra hurra hurra för oss!
För övrigt tycker jag det är skönt med fredag!
Hoppas din fredagskväll blir precis som du vill ha den! :-)
Livskraft
I tisdags hade vi kickoff/teambuildingdag med enheten jag arbetar på.
Mattias från företaget Gindikon höll i hela dagens program.
Fokus på grupp och samarbete i olika kluriga och roliga utmaningar
på förmiddagen, mer fokus på ens inre kraft och tänja på gränser på
eftermiddagen. Vi hade trevligt i vår lilla grupp i gruppen.
Extra trevligt eftersom vi kallade oss "Tre", och vårt hejarrop
"Trrrrrrrrrreeeeeevligt" ekade när vi hade klarat utmaningar vi stått inför
och klarat av tillsammans.
Vi hade roligt grupperna emellan också.
Som när störtregnet kom och vi sökte skydd under taket och blev fast i tjugo
minuter. Vi var nämligen utomhus stora delar av dagen.
Den stora finalen för dagen var att vi presenterades för möjligheten
att gå på glödande kol.
Teorier fick vi också med oss om varför någonting som är omöjligt blir möjligt.
De jag kommer ihåg något så när de nedanstående.
En teori var att blodet skulle kunna vara ett kylsysten som gör det möjligt, en
annan är att det tankens kraft.En tredje från ett härligt folk i Afrika som säger
att det är vår Noom,vår livskraft som gör det möjligt.
Men innan dess fick vi prova på annat.
Vi fick i uppdrag att klyva en blyertspenna med bara ett finger.
Jag misslyckades första gången.
Jag misslyckades andra gången.
För att jag inte trodde.
En väl tajmad nickning från rätt person, som samtidigt ljudlöst
formade orden "Jo, du klarar det" och det var lätt som en plätt.
De kändes inte ens när pennan gick itu.
Jag har ont i mitt finger än från de två försöken jag misslyckades
med. När jag inte trodde det skulle gå-egentligen.
När det blev dags att gå upp till glödvandringen var jag i princip säker
på att jag INTE skulle göra det. Varför skulle jag? Det är ju läskigt!
Solen hade kommit fram och gjorde att askan såg ut som grus.
När vi kom närmare kände jag hur hettan slog mot mig.
Jag provade hjälpa till och platta till kolet, och det kändes som
ansiktet skulle fräsas av på grund av värmen.
Sen sattes musik på och vi gick runt glödbädden i en ring.
Instruktionen var att man skulle gå till starten när man kände sig
redo att fatta beslut. Antingen skulle man göra det, eller säga nej.
Det aktiva valet var det viktiga. För ett nej kan betyda lika mycket
för en som att säga ja.
Jag väntade ganska länge.
När jag gick fram dunkade hjärtat hårt.
Jag blundade och andades.
Då slog det mig.
Jag stod precis bredvid, och det måste ha varit lika varm som
då jag plattade till kol, men det kändes inte varmt.
Ett djupt andetag. Öppnade ögonen.
Fokuserade på målet längre bort.
Kände att det skulle gå bra.
Gick de tre metrarna på glödande kol på fyra steg.
Kände ingen värme, ingen smärta.
Värmen kom sen.
Jag fylldes av en värmade glädje inifrån!
Kicken var enorm!
Jag kunde baske mig inte sluta le på resten av dygnet.
Kalla det endorfiner.
Kalla det adrenalin.
Kalla det Noom
Kalla det vad du vill.
Känslan av att känna mig oövervinnerlig tar jag med mig
på kommande utmaningar, för just nu känns det som jag
kan klara av allting som kommer i min väg.
Allt.
Andlig spis?
LillA hade sin första dag på förskolan idag.
Eller han gör egentligen ett gästspel där i veckan eftersom
hans far ska vara ledig kommande veckor.
Jag frågade om hans dag och bland annat vad de ätit till lunch.
LillA(berättande): Vi åt potatis och potatis och potatis och......kyckling.Och Jesus.
Jag(frågande): Sa du Jesus?
LillA( glatt instämmande): Jesus.
Jag( väldigt frågande och lite road): Åt ni Jesus?
LillA(nickande): De sa Jesus.
Jag( mycket frågande): Sa de "Jesus"?
LillA(med en ton som att jag är dum i huvudet och ögonen uppspärrade):
Jaaaaaaaaaa! Jesus.
Så man får inte ha skolavslutningar i skolan längre, men att äta
"Jesus" till lunch går tydligen bra.
Undrar om det blir oblater imorgon eller om Jesus är på menyn igen? ;-)
Obalans
Jag kunde inte sova inatt. Försökte med allt, men det ville sig bara inte. Halv fem visade displayen på klockan sista gången jag kollade på den.
Gnolade ordet " Insomnia" till Loreens Euphoriamelodi. Hjälpte ju såklart föga men gav mig nåt att göra.
Tog en promenad när jag steg upp vid halv elva. Hade planerat att gå fort, men mina ömmande benhinnor ville annat.
Nåja. Runt kom jag i alla fall, men jag känner lite oro inför Tjejmilen som närmar sig med stormsteg.
Det enda bra med de här dygnet är att systersonen fyllt åtta år så vi fick gå på kalas och umgås med trevliga släktingar ( och fika är ju alltid gott).
Ikväll ska jag ramla ner i en färgburk eftersom vi målar lite på huset.
Om jag inte lyckas somna inatt så vet jag då inte vad jag gjort för fel, för har ju inte direkt latat mig idag...
Imorgon jobb och vardag.
Det blir bra det.
Barn gör inte som du säger....
Jag hade en melt down häromdagen.
Min yngste son är nämligen i en trotsperiod och det är...påfrestande.
I alla fall så hade vi haft en kontrovers då han hamnade i sitt rum för att
lugna ner sig.Själv gick jag till vardagsrummet där StorA satt.
Han tittar upp på mig och ser hur jag riktigt osar ilska.
Han ställer sig upp, ger mig en kram och medan han gör det
stryker han mig över ryggen och säger:
"Såja, såja! Lugna ner dig nu det är ingen fara, andas bara lugnt".
Ibland gillar jag det här med att barn tar efter det man själv brukar göra.
Back to life, back to reality
Det må vara fredag, men det är ingen vanlig fredag, utan det är
min sista semesterfredag. Eller föräldraledighetsfredag om man ska vara petig.
Jag tycker vi har gjort det mesta av sommaren, fixat inne när vädret varit
kallt eller regnigt, badat och solat när vädret var bra.
Varit på bröllop och födelsedagsfester.
Promenerat.
Sovit
Sett film.
Hälsat på hos folk, eller fått besök.
Grillat (om än väldigt lite).
Hängt med hemvändare.
Bråkat med barnen.
Kramats med barnen.
Varit på dagsutflykt till Lycksele.
Gått i myskläder hela dagar.
Men nu är ledigheten alltså slut.
Symboliskt nog damp årets Personliga almanacka hem i brevlådan idag.
Snacka om tajming!
Känns fint att få börja fylla upp vardagsbladen snart.
Nu är det ju ändock bara fredag än så jag säger helt enkelt:
Trevlig helg!
På bettet!
Jag och syrran hade dejt igår. Lite middag, lite shopping och sedan blev det fars för hela slanten.
"På Bettet" med en knippe fantastiska aktörer avslutade vår kväll. Vi skrattade nog oftast, högst och längst, men så brukar det bli när vi är i farten....
Piteåbor: Sista chansen att se den är imorgon. Ta den!
