På dagens agenda stod en dagsutflykt till Lycksele djurpark.

Icke-allergiska och modiga människor klappade djur, alla åkte vi tåget runt djurparken, en del åkte karuseller och lekte i lekland och samtliga både åt och fikade.

Vi har åkt in i Lycksele och pratar om Ansia camping som vi besökt många gånger genom åren på den tiden vi hade husvagn. 

Min far(tittar ut genom sidorutan): 

Jag tycker det ser tomt ut.

Vi passerade just då golfbanan.

😂😂😂😂😂

Känslorna kommer tillbaka för oss.

Det märker jag i samtalet. Jag ser det på inlägg på sociala medier.

Rädslan vi kände då det som värst. Hela tiden.

Den där osäkerheten som numera sticker till lite då och då. 

När man går ute ensam. När man möter någon, eller någon dyker upp bakom en. 

Jag har aldrig blivit utsatt och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Egentligen är det sorgligt, att man ska behöva vara tacksam för någonting som borde vara självklart. Något som ingen skulle behöva utsättas för av en annan människa.

Jag hinner slås av tanken att det är tur att jag har två söner.

För skulle, Gud förbjude, de bli utsatta för ett våldsbrott så är oddsen större att de blir trodda och får hjälp. Bara pga könstillhörighet. Det är också sorgligt.

Sorgligt är det att jag måste kämpa med mig själv för att inte ta fram den igen. Den där som ligger i lådan. Den som skulle hjälpa till att skydda då om än det egentliga skyddet var att vi aldrig gick ensamma, någonstans,någon gång. Den som min pojkvän, numera man, köpte åt mig och som jag förstått var "årets julklapp" i Umeå då. Hur sorgligt är inte det?

Det sorgligaste av allt är att jag börjar tappa hoppet om att vi någonsin ska komma till den punkten att trygghet är självklar.

Hoppet står till att ändå fortsätta kämpa.

Men då måste vi alla göra det, tillsammans.

Nu.

Det enda bra med senaste veckornas skitväder är att jag sett alla avsnitt av den gamla serien "Goda grannar". Den håller än!

Tyvärr tog den ju slut och då hade jag inget att göra tyckte jag.

Igår klättrade jag på väggarna av tristess. Det brukar bli så när det blir för många dåliga väderdagar i rad.

Min man skickade ner mig på stan med utmaningen att jag inte skulle köpa nåt. Hur kul är det när man är en vinnarskalle?

Detta renderade i att jag bland annat provsatt soffor och kollade på nya matbord/matsalsbord för det skulle jag ju inte ha råd att köpa ändå tänkte jag. 

Det enda jag faktiskt köpte var solkräm ( som var slut sen Mallisresan) och det räknas inte hävdar jag medbestämdhet. Dessutom behövdes den ju idag! Yay!

Jag jobbar hårt på att bli jämnprickig igen nu när molnen äntligen skingrades så solen får synas.

Såg en grön maskot twerka till "Freestyler" på scen. 

Vi har sannerligen inte varit bortskämda med värme och ljus i sommar....

Ja, förutom den magiska veckan vi och svärmor spenderade på Mallorca. Då var det sol och hetta!

Ett favoritställe där blev dock avdelningen för 18+, där det var lugnt och skönt och jag hann läsa i lugn och ro.