Känslorna kommer tillbaka för oss.

Det märker jag i samtalet. Jag ser det på inlägg på sociala medier.

Rädslan vi kände då det som värst. Hela tiden.

Den där osäkerheten som numera sticker till lite då och då. 

När man går ute ensam. När man möter någon, eller någon dyker upp bakom en. 

Jag har aldrig blivit utsatt och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Egentligen är det sorgligt, att man ska behöva vara tacksam för någonting som borde vara självklart. Något som ingen skulle behöva utsättas för av en annan människa.

Jag hinner slås av tanken att det är tur att jag har två söner.

För skulle, Gud förbjude, de bli utsatta för ett våldsbrott så är oddsen större att de blir trodda och får hjälp. Bara pga könstillhörighet. Det är också sorgligt.

Sorgligt är det att jag måste kämpa med mig själv för att inte ta fram den igen. Den där som ligger i lådan. Den som skulle hjälpa till att skydda då om än det egentliga skyddet var att vi aldrig gick ensamma, någonstans,någon gång. Den som min pojkvän, numera man, köpte åt mig och som jag förstått var "årets julklapp" i Umeå då. Hur sorgligt är inte det?

Det sorgligaste av allt är att jag börjar tappa hoppet om att vi någonsin ska komma till den punkten att trygghet är självklar.

Hoppet står till att ändå fortsätta kämpa.

Men då måste vi alla göra det, tillsammans.

Nu.