Omtanken jag mött senaste dagarna har kommit i många skepnader.

Omtanken har kommit från många av er som bemödat er att skriva
ett uppmuntrande ord eller två till mig här, trots att jag inte har
energin att skriva till er.

Omtanken har kommit från mina nära, som gett mig kramar och kärlek
när jag tagit slut. När labila Frida tittat ut. När tårarna kommit.

Omtanken har funnits i form av mina föräldrar som barnvakter som
möjliggjorde att sonen fick en mysig kväll med lek och bad samtidigt
som föräldrarna och "farmor" avnjöt en god middag  där vissa (läs: jag)
satt i lugn och ro, medans andra (läs: svärmor) äntligen partade loss.

Omtanke var att komma hem från sagd middag och finna att min älskade
mamma, förutom barnvaktandet, tagit hand om tvättberget.
Omtanke är att hon sorterat och vikt sonens tvätt.
Omtanke är att hon sorterat, vikt och städat min garderob.
Omtanke är att hon lagt upp, strykt och hängt upp (med hjälp av fadern)
de gardiner som alltför länge legat i garderoben i förpackning och väntat
på att bli upphängda.

Omtanke är att jag vet att många bryr sig om mig.

Imorgon hoppars jag att få nåt form av svar på varför jag är så tom just nu.
En sak är dock säker.

Jag är välsignad med många omtänksamma människor som bryr sig.