Det finns en första gång för allting.
Många av dessa är förenat med goda minnen.
Andra av mörka.
Dagens "första gång" tillhörde definitivt den senare kategorin.

Ångestattack kallas det visst.
Jag skrev i förra inlägget att jag var rädd för vad läkarbesöket skulle innebära.
Eller rättare sagt, hur det skulle bli med min ev sjukskrivning.
Vad jag inte var beredd på var min egen reaktion.
Läkaren sa till mig att hon inte visste hur hon skulle motivera en fortsatt
heltidssjukskrivning, utan funderat på halvtidsjukskrivning.
Helt plötsligt kändes det som det låg en tvåtonsklump på mitt mellangärde
som gjorde att jag inte kunde andas. Tårarna rann.
Fick knappt fram ett ord.
Huvudet kändes som inkapslad i bomull.
Avstängd.
Knogarna vitnade av anspänningen.

Försökte redogöra för det jag kan nu som jag inte kunde för en månad sedan.
Vad jag kunde göra för ett halvår sedan då jag "bara" hade fysiska problem,
såsom vistas bland ytligt bekanta och främlingar. Det går inte nu.
Bara tanken på det skapar ett tryck över bröstet igen när jag skriver det.

Det jag återtagit är att vara social inom min bekvämlighetszon (comfort zone).
Jag tar mig på mina avtalade tider, för det mesta i alla fall.
Jag undviker stora folksamlingar även bland de jag känner.
Hittar på sista-minuten-ursäkter för att jag inte orkar.
Därför var körresan en smärre seger.

Jag har inte tagit mig ut på promenader som jag borde.
Det känns som jag precis  börjat få huvudet ovanför vattenytan,
trots att stranden än bara skymtas en bit bort.
När läkaren yttrrade orden var det som jag drogs ner mot djupet igen.

När jag pratat färdigt förstod hon.
Jag tror egentligen hon gjorde det från början.
Inte fullt ut vilken reaktion hennes ord skulle få, men
att det skulle bli jobbigt för mig.
Sa att hon måste vara tuff för mitt eget bästa, för
 att veta varför jag inte står till arbetsmarkadens förfogande än.
Det kändes mest som hon ville att jag skulle uttrycka mig själv,
sätt ord på vad som pågår.För hon förstod.

Skillnaden mellan hur jag mådde i höst jämfört med nu är stor.
Då tog jag mig ut trots att jag hade ont.
Nu gör jag inte det på samma sätt för det är andra mekanismer som stoppar.
Sen denna trötthet som tär och jag kämpar emot att inte ge efter för.

Ett sjukintyg har skrivits på heltid till och med 19 juli.
Efter det arbetssökande (arbetande?) på halvtid.
Jag intalar mig själv att det är ett mål som kan vara realistiskt.
Sen vet jag ju inte vad Försäkringskassan tycker om detta.
Ska ringa på måndag.

Jag står vid ett vägskäl.
På min egen ansvarslista står att ta mig ut varje dag.
En promenad om dagen.
Förutom att ta mig till alla tider jag har, teamet som hjälper mig.

 

Idag vet jag inte vart jag ska börja egentligen.
Så jag gör som jag brukar, bara sätter fingrarna mot tangenterna så får vi
se var det hela hamnar.

Jag är rädd idag.
Ska till läkaren på eftermiddagen och jag vet inte vad som kommer att ske
efter det. Missförstå mig inte.

Ganska ofta får jag frågan hur jag mår. Inte i sig ovanligt, det tillhör ju artighetsfraserna
vi använder oss av.

Jag har upptäckt att jag undviker situationer där jag måste svara på dem, för
jag verkar inte vara kapabel att ljuga.

Alltså, jag undviker inte de personer jag känner och som känner mig.

Ikväll till exempel är jag och maken inbjudna på avtackningsfest på hans jobb
där han ska medverka i egenskap av fackligt engagerad.

Jag kan inte förmå mig att gå och har därför tackat nej.

För sådant som var lätt förut är svårt nu.

Med nya bekantskaper och ytliga bekanta pratar man om vädret, vilket i sig är
lätt,  men också om vad man arbetar med.
Eftersom jag inte gör det just nu så måste jag ju nämna sjukskrivningen.
Då vill ju alla genast veta mer, och bland obekanta är det inget jag vill
utveckla särskilt mycket (säger hon och skriver det på bloggen....dubbelmoral!)

 Det är det som blivit svårt.

Samtidigt är jag stolt över två saker:

Idag har jag gått en promenad med svärmor och hennes syster på morgonen.
Jag motstod med andra ord längtan efter att somna om efter dagisavlämnandet.

Det andra är att jag tog mig iväg på körresa förra helgen.

Magen kejkade värre än på länge på fredagen.
Har aldrig,aldrig,aldrig varit så nära att inte hinna på toaletten.
Jag orkade bara vara med på en konsert av tre.
Men jag är stolt över den där enda konserten.
Jag flydde in i mitt rum och boken när jag var trött
Jag var ändå social då och då.
Värst var den oplanerade stadsbesöket i Härnösand som jag gärna
varit utan och hellre samlat kraft i lugnet på vandrarhemmet.
Det bästa är de härliga körkompisarna som stöttar på olika sätt,
sånt värmer långt in i hjärtat!


Har varit oresonligt trött sedan jag kom hem.
Delvis för att jag haft feberkänningar tisdag och onsdag.
Värk i kropp och orkeslös i allmänhet.
Håller att återhämta mig från resan som jag ändå inte velat vara utan,
för musiken ger både kraft och glädje.
Nu har vi uppehåll med kören till i höst.
Känns trist!


Ska vila en stund nu, det har jag gjort mig förtjänt av.

♥
Frida

Hej vänner!
Efter att ha sovit länge(till halv elva-dock somnade jag inte förrän två...någon
snarkade för mycket i sängen så jag fick lägga mig i extrarummet) så har jag
bara varit ute.

Jag läser en bok, klädd i linne och shorts.
Mellan varven har jag krattat.
Lite försiktigt.
Resultatet är sex små högar med löv.
Sex högar.

Det gör att jag just idag känner mig stark.
Sen får min värkande rygg tycka någonting helt annat.

...går till syster med familj som bjöd över mig och A på middag idag.

Jag höll på att gå under.

En hel dag med lilleman är tyvärr ingenting jag klarar särskilt bra just nu.
Han har varit "snäll" hela veckan, förutom idag som var en riktigt gnälldag.
Vi var ute en stund på förmiddagen, så helt instängda hade vi inte varit.
Men med en son som vill leka hela tiden, och en mamma som helst
skulle vilja sova hela dagen är det inte riktigt en optimal kombination.
Jag försöker ställa upp och leka med bilar, men jag orkar bara så korta stunder.
Ändå ska ni veta att jag har en son som är duktigt på att sysselsätta sig själv,
men såklart vill han ju ha med mig ibland också, vilket är fullt förståeligt.


Till min stora lättnad kommer maken hem imorgon eftermiddag.
Han har varit borta sedan måndag.
Jag önskar han var hemma nu!

Nu ska jag gå och lägga mig och läsa.
Har precis börjat med "Slumdog Millionaire".
Hoppas jag kan somna fort inatt, för det behöver jag verkligen.
Precis som föregående dag sov jag jätte,jättedåligt.
Snurrade till tre igen eller nåt sånt.

Kroppen värken och huvudet känns som den är inkapslad i en bubbla.
Det är en av anledningarna till att mina inlägg kan verka hattiga.
Jag har svårt att hålla röd tråd i mina tankar och det återspeglas även här.

Godnatt vänner-och tack för att ni finns här för mig!
Om jag orkade skulle jag svara er personligen för det är ni värda.

♥
Frida

Jäklar i min låda vilket drag det var på konserten.
Jag är väldigt glad att jag for för jag hade roligt.

När den var över var det som luften gick ur mig fullständigt.
Efter en kopp thé och en smörgås hos föräldrarna kändes det bättre.
Väl hemma hade jag svårt att slappna av trots att jag var dödstrött.
Låg och rullade till halv tre.
Å andra sidan vaknade jag nyss, det vill säga fem över två
(med hjälp av väckarklockan).

Nu ska jag iväg.
Ska hämta A. och vi ska tillsammans med svärmor gå och inhandla
"springarskor" (läs joggingskor) till honom.

Tavla jag fått i gåva från min mor för några år sedan.

"Hold me close"

Varför skulle man vilja lämna ut sig så där på en blogg?
Den diskussionen fördes på mitt jobb vid en lunch.
Det var inte riktat mot mig, utan mer en diskussion generellt.
Därför sitter jag här och funderar samtidigt som jag skriver.
Ska jag våga? Och varför?
Borde jag inte kunna skriva bara för mig själv?

Tydligen inte blir svaret eftersom jag skriver det här.

Det absolut svåraste jag någonsin skrivit var föregående inlägg.
Det var inte planerat-orden bara kom.

För mig innebar det en lättnad och en acceptans för vad som pågår.

Ett futtigt tack får ni som kontaktat mig på olika sätt, via kommentar eller
mail. Ett futtigt, ödmjukt men hjärtinnerligt tack.



Just nu känns det som jag sitter fast i ett ekorrhjul.
Min galghumor tvingar mig att säga att hjulet snurrar men hamstern är död.
Hela min kropp skriker att jag ska stanna av, våga vila.
Jag är rädd att om jag stannar av om så bara för en sekund så kommer jag inte
igång igen överhuvudtaget.
Denna vecka har jag inte råd med det. Maken är bortrest.
Har insett hur mycket jag behöver honom på alla sätt och vis.

Imorgon får jag vila, det menar jag bokstavligen.
A. ska sova hos sin farmor.

Jag sov jättedåligt inatt. Klockan 02:18 tittade jag på klockan och suckade.
Min hjärna vandrade iväg på oviktiga ting, såsom när skulle jag torka av bordet imorgon.
Jag tog mig inte upp i tid imorse.
Sen till dagis.
Försenad till kuratorstiden.
Väl hemkommen ställde jag klockan.När den ringde ställde jag om den.
Halv ett steg jag upp.
Klockan ett var arbetsterapeuten här.
Jag ska på försök föra dagschema,som vi sen ska gå igenom.
Ska få hjälp med hur jag praktiskt ska utföra saker.
Ett resultat av arbetslösheten, och min allmänna känsla av värdelöshet, har
"hemarbete" helt plötsligt blivit ´viktigt.

Om jag inte kan bidra med nåt annat kan jag väl bidra med det?

Snart ska jag duscha. Bara det ett företag.
Packa kläder till mig.
Packa kläder till A.
Hämta A på dagis.
Svärmor hämtar A här hemma.
Göra mig i ordning.
Komma ihåg att äta.
Åka till kören-rep och konsert.
Dags för påklistrat leende.
Missförstå mig inte.
Jag tycker det är underbart att sjunga.
Det har gett mig otroligt mycket under den senaste tiden.
Men att vara bland folk och prestera från fem till tio känns övermäktigt.
Ändå kommer jag att fara.

För imorgon får jag sova till jag vaknar av mig själv.

♥
Frida

Så sitter jag helt plötsligt här vi tangentbordet.
Ser till min förvåning att min paus varat i över en månad.

Varför undrar nog ni som inte känner mig annat än via bloggen.
Ni som hängt med vet om mina rygg och magproblem som följt mig en längre tid,
om inte, så läs bara i kategorin "gnäll".
Magen är fortfarande under utredning, har lämnat fem rör med blod i veckan som
var. Efter en väntetid på snart sju veckor ska jag få göra ett ultraljud på magen
 på onsdag. Kanske får jag svar, kanske inte.

Jag har fått medicin, dock inte för magen.
Tillslut fick läkaren mig att inse vad som också kommit smygande.
Fast det låter så hårt.
Ni vet, sånt som inte drabbar en själv.
Depression.
Smaka på det ordet.
Depression.
När det var som "värst" lämnade jag i princip inte huset.
Inte annat än för att lämna sonen på dagis.
Med påklistrat leende.
Var också på kören.
Med påklistrat leende.
Började om att jobba.
Två timmar om dagen.
Påklistrat leende.
Gick väl sisådär bra att hålla fasaden.
Försökte hålla fasaden hemma.
Gick ett tag.
Inte så länge.
Nu undrar jag varför jag ens försökte.

Har stöd runt om mig, annars hade jag nog gått under.

Sömnbehovet är enormt.
Tröttheten är konstant.
Varje aktivitet en kamp.

Mitt vikariat gick ut sista april.
Förlängdes inte. Är välkommen tillbaka när jag är frisk.
Precis vad jag behövde....


Min mormor fick äntligen somna in i onsdags.
Gick från en levande ängel till en himlens ängel.
Saknaden är enorm och ett tag trodde jag att jag skulle gå sönder mitt itu.
I nästa stund är jag lättad för hennes skull och glad att hon och morfar
äntligen får vara tillsammans igen.


En av mina uppgifter för att må bättre är återta sånt som jag tycker om
och som får mig att må bra.
Blogga är en av dessa saker.
Därför kommer jag att göra försök.
Förutsättningslöst.

En sekund i taget.
En minut i taget.
En dag i taget.
Ett steg i  taget för att lämna mörkret bakom mig.