Äntligen advent!
Är ovanligt tidig med att sätta upp julgranen, men sexåringen har tjatat, och jag älskar ju allt som hör julen till.
Nu får jag njuta extra länge!
365 dagar
Idag har det gått 365 dagar sedan jag blev sjukskriven.
365.
Jag blev sjuk långt innan dess, men jag förstod det inte bara.
Istället för att göra det man ska göra, minska kraven eller ökar resurser så ökade jag ansträngningen.
Så höll jag på.
Säkert ett år.
Kanske längre.
Sakta men säkert blev jag sjuk.
Att ha oförklarlig huvudvärk en hel vår fick inte varningsklockorna att ringa heller. För jag kände mig ju inte stressad. Så sinnerik är dock kroppen att den tillslut gav mig feber. 14 dagar. Inga andra symptom.
När jag då sedan återkom i jobb så gick det inte. Stressnivåerna sköt i höjden, hjärnan blev mos.
Rätt mycket har hänt sedan dess och under de senaste 365 dagarna.
Sömnstörningarna är nog det som fortfarande är jobbigast.
När jag vill sova så låter den inte kropp och knopp slappna av, men när jag väl sover och ska vakna så låter den inte mig göra det heller. Kroppen hummar elekriskt och jag får vackert vänta till den känner sig klar med det. Först då kan jag stiga upp. Men ibland är det som förbytt. Jag kan knappt släpa mig till toaletten eller soffan.
I början var det så nästan jämt. Krasch på krasch på krasch på krasch. Men inte nu längre. Tack och lov!
Minnet sviker. Jag tappar ord. Tappar namn. Ibland förstår jag inte saker som är skrivna. Jag glömmer hur man spelar spel. Jag blir överväldigad av många intryck. Jag glömmer vad jag håller på med mitt i vad det nu är jag gör.Jag är sur och grinig. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är less på att leva med smärta, på att ha en söndermosad hjärna, på att inte känna mig som JAG.
Vad jag hade gjort utan de som står mig närmaste vet jag inte. Jag är så oändligt tacksam för dem.
Krascherna kommer, men med längre och längre mellanrum.
De bra dagarna dyker upp oftare.
De vardagliga dagarna dominerar.
Fast de som numera är vardagliga dagar är inte detsamma som innan jag blev sjuk.
Jag försöker skapa mig en ny vardag som jag orkar med och det är snårigare än man kan tro.
Den nya vardagen är också långt mer snäv än innan.
Mina socionomdagar är över.
Jag kan inte mer. Förmår inte mer.
Det är en sorg, men när den insikten landade i mig föll ett lugn över mig.
Var jag ska ta vägen och när vet jag inte, men jag vet att oddsen att få tillbaka ett fullt liv förbättras avsevärt.
Det är utmattande att vara utmattad.
Tärande och skärade jobbigt.
Varje dag går mitt själ och hjärta en kamp mot kroppen och knoppen.
Fortfarande förlorar de förstnämnda alltför ofta, men vinsterna blir fler och fler.
Jag känner hopp.
Jag vill och ska framåt.
Den tanken gör mig glad.
Det är inte silvertejp i alla fall...
Visst är alla sätt bra utom de dåliga?
