Jag tog med mig sonen på fotboll ikväll.
Mycket trevligt!
Han hade dock myror i brallan och svårt att vara still.
Självklart. Han är ju dock tre och ett halvt.
Han gick omkring på läktaren och var i vägen.
Du kanske ska hälsa på alla?  sa jag på skämt.
Vad han gör?
Går runt hela läktaren och frågar vad alla i publiken heter.
Då menar jag alla.
Tog i hand gjorde han också.
Åtminstonde till en början.
Tror han blev lite trött tillslut för mot slutet pekade han
bara på en anhopning människor och frågade
Vad heter ni då?

Har du frågat vad alla heter nu? Undrar jag när han återvänder.
Nä, jag har några kvar säger han lite suckande.
Och visst.
Det har tillkommit några vilket han har stenkoll på så han
frågar dem också om deras namn.

Sen går han ett varv till och ber folk att flytta på sig.
När jag påpekar att så säger man inte börjar han istället
charma omgivningen med ett "Ursäkta" där han drar fram.

Om jag säger så här.
Han är inte blyg i alla fall.
Inte var det någon som blev irriterad heller.
Hur kan man bli det när någon är så charmig liksom?

Själv skrattade jag så mycket att jag glömde se på fotbollen.
Därtill var underhållningen på läktaren för stor!

Tjingeling!