Nu blev det ett uppehåll igen....för

..för ärligt talat glömmer jag bort att jag faktiskt har en blogg. Sämst, jag vet!



Våren har varit tuff vilket också kan vara en orsak till att jag inte skriver.

Jag gör ju i ärlighetens namn inte så mycket av intresse. Jag är fortfarande sjuk och sjukt frustrerad...




Önskar dig som kikar in här allt gott!

Ni som har IG kan följa mig där: ettvanlightheminorr


Pite levererar

Idag for jag och LillA till Pite Ice Arena.

Riktigt fint väder, bra spår på isen, lånesparkar och fikastund.



Tortyr

Igår utsatte jag StorA för tortyr.

Ja det var så han beskrev det....


Självförvållad sådan var det i alla fall, för "någons" byxor var från en dag till en annan 10 cm för korta....




Här ligger jag och känner in rummet

Det vore väl mysigt om det var så härligt Ernstskt.


Sanningen är att jag har kraschat.
Idag är en sån dag då det är extra utmattande att vara utmattad.

Som tur var vet jag att imorgon är en annan dag.

Idag accepterar jag att det blev så här.
Har liksom inget val.


Storleken har betydelse

Jag fick hem två paket idag.

Det fick mig att fundera på rimligheten i förpackningar.


Bangerhead:


Yves Rocher:


I det här fallet tycker jag helt klart storleken har betydelse....


Är det mig det är fel på?

Kan man bry sig för mycket?

Det är något jag funderat på mycket senaste dagarna.

Upprinnelsen är att jag valt att gå in och ifrågasatt/ diskuterat saker som vänner delat på sina tidslinjer på Facebook.

Vid två olika tillfällen på två dagar har två olika individer valt att försöka förminska mig på olika sätt.

En genom att helt enkelt svara "zzzz zzzzz" och en annan genom att komma med en osaklig kommentar med syftet att kalla mig korkad.


Det är inte mina Facebookvänner, utan vänner till dem.

Tydligen är det helt okej för den vars tidslinje det är att man gör så för ingen av den valde att markera mot respektive person. 

Det gör mig besviken.

Jag anser att man måste få ha åsikter och uttrycka dem MEN det jag reagerar på är HUR man uttrycker dem.
Ärligt talat så uttrycker sig folk så förbaskat illa att det gör mig bedrövad. 

Det tar extremt mycket energi av mig så jag borde väl sluta bry mig.

Problemet är att då ekar det gamla ordspråket "det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad", så om jag är tyst känns det som jag ger mitt tysta medgivande.

Jag vet inte vad jag ska göra ärlig talat.
Läsa och vara tyst?
Ta bort facebookvänner?
Läsa och kommentera?


Jag får fundera vidare med mitt motto i huvudet:






År och inga visor!

Barnen kommer hem från skolan.


LillA: Vi ska till x (läs: kompis)!

Jag: StorA ska du inte överraska pappa och skotta av altanen?
Du vet som du lovade ( när första snön föll)?

StorA (tonårigt): Men mamma... det var ju förra året!


Båda rusar ut igen.




Jag är bäst!

När du är den roligaste i förhållandet:




Tilltrasslat

Pinterest är en riktigt guldgruva ibland. Jag har sett många bra idéer där och en förverkligade jag idag: 



Det enda som behövdes var en kartong, toalettrullar, gummiband, påsförslutare, märktejp och en detektivförmåga utöver det vanliga.


Jag menar, VAR i hela friden passar alla dessa kablar????


Nåja.
Nöjd är jag.
Få se om ordningen håller sig...


Horror-movie

När du har en sexårig son som är så rädd för dockor så du måste gömma den i en garderob, och du har en omogen man som flyttar den till den mörka toaletten.

Det blodisande skriket som följde.....

Jag gav honom ett svart ögonkast,LillA deklarerade gråtande att han inte älskar pappa längre...

StorA gav dock sin far en high-five.


God jul

God jul ni tappra bloggläsare!

Jag är så glad ni inte ger upp på mig!



Äntligen advent!

Är ovanligt tidig med att sätta upp julgranen, men sexåringen har tjatat, och jag älskar ju allt som hör julen till.

Nu får jag njuta extra länge!


365 dagar

Idag har det gått 365 dagar sedan jag blev sjukskriven.
 
365.
 
Jag blev sjuk långt innan dess, men jag förstod det inte bara.
Istället för att göra det man ska göra, minska kraven eller ökar resurser så ökade jag ansträngningen.
Så höll jag på.
Säkert ett år.
Kanske längre.
 
Sakta men säkert blev jag sjuk.
 
Att ha oförklarlig huvudvärk en hel vår fick inte varningsklockorna att ringa heller. För jag kände mig ju inte stressad. Så sinnerik är dock kroppen att den tillslut gav mig feber. 14 dagar. Inga andra symptom.
 När jag då sedan återkom i jobb så gick det inte. Stressnivåerna sköt i höjden, hjärnan blev mos.
 
Rätt mycket har hänt sedan dess och under de senaste 365 dagarna.
 
Sömnstörningarna är nog det som fortfarande är jobbigast.
När jag vill sova så låter den inte kropp och knopp slappna av, men när jag väl sover och ska vakna så låter den inte mig göra det heller. Kroppen hummar elekriskt och jag får vackert vänta till den känner sig klar med det. Först då kan jag stiga upp. Men ibland är det som förbytt. Jag kan knappt släpa mig till toaletten eller soffan.
I början var det så nästan jämt. Krasch på krasch på krasch på krasch. Men inte nu längre. Tack och lov!
 
 
Minnet sviker. Jag tappar ord. Tappar namn. Ibland förstår jag inte saker som är skrivna. Jag glömmer hur man spelar spel. Jag blir överväldigad av många intryck. Jag glömmer vad jag håller på med mitt i vad det nu är jag gör.Jag är sur och grinig. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är less på att leva med smärta, på att ha en söndermosad hjärna, på att inte känna mig som JAG.
 
Vad jag hade gjort utan de som står mig närmaste vet jag inte. Jag är så oändligt tacksam för dem.
 
Krascherna kommer, men med längre och längre mellanrum.
De bra dagarna dyker upp oftare.
De vardagliga dagarna dominerar.
 
Fast de som numera är vardagliga dagar är inte detsamma som innan jag blev sjuk.
Jag försöker skapa mig en ny vardag som jag orkar med och det är snårigare än man kan tro.
Den nya vardagen är också långt mer snäv än innan. 
 
Mina socionomdagar är över.
Jag kan inte mer. Förmår inte mer.
 
Det är en sorg, men när den insikten landade i mig föll ett lugn över mig.
Var jag ska ta vägen och när vet jag inte, men jag vet att oddsen att få tillbaka ett fullt liv förbättras avsevärt.
 
 
Det är utmattande att vara utmattad.
Tärande och skärade jobbigt.
 
Varje dag går mitt själ och hjärta en kamp mot kroppen och knoppen.
Fortfarande förlorar de förstnämnda alltför ofta, men vinsterna blir fler och fler.
 
Jag känner hopp.
Jag vill och ska framåt.
Den tanken gör mig glad.
 
 
 
 
 

Det är inte silvertejp i alla fall...

Visst är alla sätt bra utom de dåliga?


Storslagna planer som gick i stöpet

Inatt:
Imorgon följer jag grabbarna till skola och fortsätter med att gå en promenad i solen.

I morse:
Becksvart ute och hällregn när jag vaknade.


Glömde det var höst.



Gick och la mig igen.