Nu blev det ett uppehåll igen....för

..för ärligt talat glömmer jag bort att jag faktiskt har en blogg. Sämst, jag vet!



Våren har varit tuff vilket också kan vara en orsak till att jag inte skriver.

Jag gör ju i ärlighetens namn inte så mycket av intresse. Jag är fortfarande sjuk och sjukt frustrerad...




Önskar dig som kikar in här allt gott!

Ni som har IG kan följa mig där: ettvanlightheminorr


Här ligger jag och känner in rummet

Det vore väl mysigt om det var så härligt Ernstskt.


Sanningen är att jag har kraschat.
Idag är en sån dag då det är extra utmattande att vara utmattad.

Som tur var vet jag att imorgon är en annan dag.

Idag accepterar jag att det blev så här.
Har liksom inget val.


Storleken har betydelse

Jag fick hem två paket idag.

Det fick mig att fundera på rimligheten i förpackningar.


Bangerhead:


Yves Rocher:


I det här fallet tycker jag helt klart storleken har betydelse....


Är det mig det är fel på?

Kan man bry sig för mycket?

Det är något jag funderat på mycket senaste dagarna.

Upprinnelsen är att jag valt att gå in och ifrågasatt/ diskuterat saker som vänner delat på sina tidslinjer på Facebook.

Vid två olika tillfällen på två dagar har två olika individer valt att försöka förminska mig på olika sätt.

En genom att helt enkelt svara "zzzz zzzzz" och en annan genom att komma med en osaklig kommentar med syftet att kalla mig korkad.


Det är inte mina Facebookvänner, utan vänner till dem.

Tydligen är det helt okej för den vars tidslinje det är att man gör så för ingen av den valde att markera mot respektive person. 

Det gör mig besviken.

Jag anser att man måste få ha åsikter och uttrycka dem MEN det jag reagerar på är HUR man uttrycker dem.
Ärligt talat så uttrycker sig folk så förbaskat illa att det gör mig bedrövad. 

Det tar extremt mycket energi av mig så jag borde väl sluta bry mig.

Problemet är att då ekar det gamla ordspråket "det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad", så om jag är tyst känns det som jag ger mitt tysta medgivande.

Jag vet inte vad jag ska göra ärlig talat.
Läsa och vara tyst?
Ta bort facebookvänner?
Läsa och kommentera?


Jag får fundera vidare med mitt motto i huvudet:






365 dagar

Idag har det gått 365 dagar sedan jag blev sjukskriven.
 
365.
 
Jag blev sjuk långt innan dess, men jag förstod det inte bara.
Istället för att göra det man ska göra, minska kraven eller ökar resurser så ökade jag ansträngningen.
Så höll jag på.
Säkert ett år.
Kanske längre.
 
Sakta men säkert blev jag sjuk.
 
Att ha oförklarlig huvudvärk en hel vår fick inte varningsklockorna att ringa heller. För jag kände mig ju inte stressad. Så sinnerik är dock kroppen att den tillslut gav mig feber. 14 dagar. Inga andra symptom.
 När jag då sedan återkom i jobb så gick det inte. Stressnivåerna sköt i höjden, hjärnan blev mos.
 
Rätt mycket har hänt sedan dess och under de senaste 365 dagarna.
 
Sömnstörningarna är nog det som fortfarande är jobbigast.
När jag vill sova så låter den inte kropp och knopp slappna av, men när jag väl sover och ska vakna så låter den inte mig göra det heller. Kroppen hummar elekriskt och jag får vackert vänta till den känner sig klar med det. Först då kan jag stiga upp. Men ibland är det som förbytt. Jag kan knappt släpa mig till toaletten eller soffan.
I början var det så nästan jämt. Krasch på krasch på krasch på krasch. Men inte nu längre. Tack och lov!
 
 
Minnet sviker. Jag tappar ord. Tappar namn. Ibland förstår jag inte saker som är skrivna. Jag glömmer hur man spelar spel. Jag blir överväldigad av många intryck. Jag glömmer vad jag håller på med mitt i vad det nu är jag gör.Jag är sur och grinig. Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är less på att leva med smärta, på att ha en söndermosad hjärna, på att inte känna mig som JAG.
 
Vad jag hade gjort utan de som står mig närmaste vet jag inte. Jag är så oändligt tacksam för dem.
 
Krascherna kommer, men med längre och längre mellanrum.
De bra dagarna dyker upp oftare.
De vardagliga dagarna dominerar.
 
Fast de som numera är vardagliga dagar är inte detsamma som innan jag blev sjuk.
Jag försöker skapa mig en ny vardag som jag orkar med och det är snårigare än man kan tro.
Den nya vardagen är också långt mer snäv än innan. 
 
Mina socionomdagar är över.
Jag kan inte mer. Förmår inte mer.
 
Det är en sorg, men när den insikten landade i mig föll ett lugn över mig.
Var jag ska ta vägen och när vet jag inte, men jag vet att oddsen att få tillbaka ett fullt liv förbättras avsevärt.
 
 
Det är utmattande att vara utmattad.
Tärande och skärade jobbigt.
 
Varje dag går mitt själ och hjärta en kamp mot kroppen och knoppen.
Fortfarande förlorar de förstnämnda alltför ofta, men vinsterna blir fler och fler.
 
Jag känner hopp.
Jag vill och ska framåt.
Den tanken gör mig glad.
 
 
 
 
 

Vardagen är här

Vardagen är här.
Jag har numera två skolbarn (hur gick det till?), Maken är bortrest i jobb och jag har börjat arbetsträna.

Det här med att få energi är inte lätt, men idag har varit en bra dag. Gott så.


Den som säger det åt mig.

När man inte längre hittar orden så får man hitta sådana som säger det man känner, och hitta ett sätt att framföra det på....

http://youtu.be/5KXCtBJGCo0

Nu och då

Många saker är likadant, ändå är så mycket helt annorlunda.
 
Under depressionen 2008-2009 var jag orkeslös, med galen mage, otroligt mycket värk men framförallt kände jag mig så fruktansvärt tom. Det där med att var utan känslor är nog den värsta känsla jag någonsin upplevt!
Men jag tog mig vidare tillslut, jag tog mig framåt och jag har känt att det fanns en mening med att det blev som det blev. Jag tror jag blev än bättre på mitt yrke för att jag faktiskt har varit på botten och tagit mig upp.
Då hade jag duktiga professionella omkring mig, jag hade mitt familjenätverk, jag hade mina vänner och jag hittade "sången" med stort S! Ni som hängt med vet att jag pratar om Sarah Dawn Finers "Moving on" som bokstavligen fick mig upp på (rätta) vägen igen. Den låten har en speciell plats i mitt hjärta.
 
Men den här gången då?
Utmattningen känns inte på samma sätt som depressionen gjorde.
Tröttheten är större (hur mycket jag än sover så är jag slut) plus att kroppen inte vill gå ner i varv så jag har svårt att somna, och när jag vaknar till så får jag kämpa ner i sömn igen. Paradoxen är att när det är dags att stiga upp så vill inte kroppen och knoppen. Då är det tur jag "måste" upp med barnen till förskola/skola (när de är friska) för numera somnar jag inte om när jag lämnat dem vilket jag tror är bättre i långa loppet.
 
Mentalt är det en otroligt frustrerande situation!
Jag tappar koncentration fort (om jag ens har någon), jag har svårt för mycket folk och ljud. För någon vecka sedan skulle jag sortera underkläder och sockar och hämtade trådbacken från tvättstugan. Jag går med den mot vardagsrummet och kommer på att jag ska hämta nåt i datarummet. Då tittar jag på hyllan som är sååååå stökig, och som jag ser varje dag från sängen, så jag börjar rensa. När jag är klar är jag dödstrött, för det var mycket att göra, så då stapplar jag mot vardagsrummet för att vila. Då ser jag den.
Trådbacken med rena tvätten i.Ni vet det jag egentligen skulle göra.
 
Nu var det där extremt, men lite så är det flera gånger per dag.
 
Är man kontrollmänniska, som undertecknad är, så blir man sjukt frustrerad på sig själv.
Jag tror inte jag är så lätt att leva med nu heller.
Sen har jag ibland väldigt svårt att förklara vad jag vill, tänker och känner för att det blir liksom gröt i hjärnan.
Lite "lyset är på men det är ingen hemma"-känsla.
 
Jag försöker dock att göra saker varje dag. Plocka ur diskmaskinen, tvätta, rodda kring barnen. Jag menar NÅT måste jag ju göra...men ibland är det lilla också svårt.
 
Tanka energi är också viktigt, så därför far jag på kören (när det är) och sjunger samt far på vattengympan. Hälsar jag på någon så är det mina systrar eller föräldrar. Sen är det stopp.
Jag orkar inte styra upp saker för jag vet inte vad min dagsform är.
 
Jag lyckas inte hitta balans mellan vila och aktivitet, för än vet jag inte vad som är för mycket och vad som är för lite.
 
Jag har bra professionellt stöd runt mig idag, jag har mitt familjenätverk och vänner, jag har kollegor och chef som hejar på mig, men jag har ingen sång. "Moving on" passar inte mitt sinnesläge denna gång.
 
Eller sa jag att jag inte har någon sång? Det var sant fram till idag.
 
För nu har jag hittat den.
 
Skit i texten, jag föll för groovet.
 
Det ger energi och det är det jag saknar mest. /Frida
 
  
 
 
 
 

Sick and tired of always feeling sick and tired

Det här med att vara utmattande är-utmattande.

Igår vilade jag fram till ett då jag åkte till Salong SHI och fixade ögonbrynen. Bara för att jag mår som ett troll är det skönt att inte se ut som ett var min tanke. Sen vilade jag igen till tre då jag hämtade barnen, övade lite julsånger (inför uppträdande på julafton), åt på Max och firade moster K.

Det tråkiga i detta är att det blir så tydligt att det egentligen nog var över min förmåga. 

Då kommer bakslag. 
Först för att jag var för trött för att somna igår, och idag då jag är för trött för att vara vaken egentligen. Har legat i sängen hela förmiddagen.

Det enda jag orkat idag, förutom att skjutsa barnen, är att pimpa borden på fem minuter i hopp om lite julstämning.

Dessutom har jag renbäddat sängen.
Bidrar väl inte direkt till "julstämningen", men då jag tillbringar större delen av min tid i sovrummet just nu så bidrar det åtminstone till att höja graden av välbefinnande. 

En dusch på det här och sedan sova en stund så blir jag...lika begagnad som innan, men kanske känner mig piggare.
Kanske.





Det enda vi kan göra dessa dagar är att minnas detta:

 

Stå upp!


Se klippet.

Stå upp! 


https://youtu.be/nOcvQQ-1msI

Min man hjälper buset



Maken kör sin egen variant av "Clowner på en bank".

Välkomna!






(Inte)

Sorgligt


Känslorna kommer tillbaka för oss.
Det märker jag i samtalet. Jag ser det på inlägg på sociala medier.
Rädslan vi kände då det som värst. Hela tiden.

Den där osäkerheten som numera sticker till lite då och då. 
När man går ute ensam. När man möter någon, eller någon dyker upp bakom en. 

Jag har aldrig blivit utsatt och det tackar jag min lyckliga stjärna för. Egentligen är det sorgligt, att man ska behöva vara tacksam för någonting som borde vara självklart. Något som ingen skulle behöva utsättas för av en annan människa.

Jag hinner slås av tanken att det är tur att jag har två söner.
För skulle, Gud förbjude, de bli utsatta för ett våldsbrott så är oddsen större att de blir trodda och får hjälp. Bara pga könstillhörighet. Det är också sorgligt.


Sorgligt är det att jag måste kämpa med mig själv för att inte ta fram den igen. Den där som ligger i lådan. Den som skulle hjälpa till att skydda då om än det egentliga skyddet var att vi aldrig gick ensamma, någonstans,någon gång. Den som min pojkvän, numera man, köpte åt mig och som jag förstått var "årets julklapp" i Umeå då. Hur sorgligt är inte det?

Det sorgligaste av allt är att jag börjar tappa hoppet om att vi någonsin ska komma till den punkten att trygghet är självklar.
Hoppet står till att ändå fortsätta kämpa.

Men då måste vi alla göra det, tillsammans.



Nu.





Bamse-glad!





När jag står och steker plättar till lunch börjar jag tänka på Gamla Farmor. Ja inte min, utan Bamses (om än de kallar det som uppenbart är "plättar" för "pannkakor"). 

Jag läste Bamse hela min uppväxt (och lite till). Mina grabbar har en prenumeration nu så jag hänger fortfarande med.

Om det är nåt jag önskar mina barn ska ta med sig så är det sånt som lärs ut i Bamse. 

Är man stor och stark får man vara snäll, många små kan gör nåt stort om man hjälps åt, elakhet ska mötas med vänlighet osv.

Det jag kan älska mest är när de siktar in sig på viktiga frågor och gör temanummer. Exempelvis när homosexualitet introducerades, när sagda (vita) paret i ett senare nummer adopterade en (svart) kanin, när Brumma diagnosticerades med autism, när en av karaktärerna fick diabetes. Listan kan göras lång...

Jag läste senaste tidningen innan StorA hann göra det. Orsaken till att jag vet det är att sekunden han läst ut den kom han till mig.

"Mamma, nu vet jag att om någon stammar så ska jag inte fylla i utan bara vänta till den personen pratat klart".

Numrets tema var nämligen stamning.

Har jag sagt att jag älskar Bamse?! Snacka om positiv folkutbildare (om man bortser från det där plättar/pannkakor debaclet)!

Om att döma boken efter omslaget...

....när det är insidan som räknas.





Luktfritt?

LillA undrade varför de sålde gasmasker på Biltema. Jag förklarade vad de gör varpå pojkarna snabbt säger att vi borde köpa en till mig eftersom jag måste sova med deras pappa....


Jag var mer road än Maken så mycket kan jag säga... 😂😂😂


Sant

Ibland ramlar man över kloka ord utan att leta efter dem, men de kommer vid exakt rätt tidpunkt.

Det här med förändringar är sällan lätt, oavsett om de är av negativ eller positiv art och utfall.

Jag har gjort en plan för mig själv och det handlar inte om att jag startar ett nytt liv. Jag har bara bestämt mig för att göra det mesta av det liv jag faktiskt har.




Manifestation för Maria!

Idag har jag deltagit på en viktig manifestation, som faktiskt hölls på flera orter i Sverige.

Vi som var där har alla samma önskan:
Låt Maria och hennes familj stanna, och låt barnkonventionen bli svensk lag.

Bild lånad från en på Facebook

Marias fostermamman Lisa sa några ord som berör en ända in i hjärteroten.
Ett inslag från idag kan du se om du klickar på länken.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/pitabor-i-manifestation



#låtmariastanna 


Vi måste hjälpa Maria och hennes familj!

Se detta:
http://www.svtplay.se/video/2548358/nordnytt/15-12-18-10

Inslaget börjar 35 sek in i sändningen.

Gör sedan vad du kan för det här är ett omänskligt beslut.

Jag skäms Sverige!

Snälla #låtmariastanna

Låt Maria stanna!

Kommer ni ihåg att jag skrev om lilla Maria och hennes familj i april/maj?
Tyvärr verkar det inte som Migrationsverket tagit sitt förnuft till fånga.

Dagsfärsk artikel att läsa:
http://mobil.kuriren.nu/nyheter/maria-tva-ar-ska-ut-8012955.aspx



Vi måste hjälpas åt!
Kom igen nu Sverige! #låtmariastanna

Tidigare inlägg