365 dagar

Jag sjukskrev mig innan jag brakade, men vägen tillbaka är svår, nu har min stressreaktion inget med mitt arbete att göra utan ibland blir det för mycket på det privata planet. Att stänga huvudet i väggen gång på gång för att systemet är fyrkantigt, att som förälder inte bli lyssnad på utan att istället bli kallad till möten med socialtjänsten av skolan. De otaliga timmar jag sitter på bup, barnmedicin i möten för att få livet för en 17-åring att vara värt att leva. Att övervaka dygnet runt och samtidigt försöka ha en vardag med resten av familjen. Jag är glad att jag drog handbromsen i tid, att jag har ett jobb som ger mer energi än det tar, annars hade jag aldrig orkat.
Hjärntröttheten är värst för mig, jag har svårare att hålla koncentrationen, minnet sviktar, men det beror kanske på åldern!
Att sedan tjafsa med Försäkringskassan när en inte ens orkar kliva upp är vansinne. Stressen minskar ju inte när en inte vet om en får sjukpenning!
Kämpa på och tanka energi!

/Carola :-)

Visste inte att du varit sjuk så länge. Förstår till viss del hur du har det. Var sjukskriven en period i våras och upplever att jag stannade upp i tid. Tänker ofta på vilket konstigt samhälle vi lever i. Vi är så måna om allt annat att vi glömmer bort oss själva.
Ta hand om dig! Kram från Ula

Jag kommer med en varm kram!
Jag är glad för alla dina framsteg och guldkorn.