Det var en tung kväll för StorA igår.

Han grät han för att det var för mörkt, och tjuvarna
skulle krossa ett fönster och ta honom.

Han grät för att den fågelfjäder som hittades idag,
också glömdes när vi var på promenad.

Han grät han för att bandet med Smurfarna slutade
mitt i "sagan" och man skulle vända sida.

Han grät när jag försökte förklara varför det blev så.
För hur förklarar man för en snart-fem-åring, van att
allt fungerar med en knapptryckning och som för
första gången sett ett kassettband, att man spelat av
det från en LP-skiva? Och att det inte bara är att
få tag i sagda saga för att göra en ny inspelning då
sagda band låter "lite trött" på sina ställen.

Jag lyckades inte.

Det är så svårt för mig att inte bli arg när han ropar
från sängen. När han gnäller. Men värst är det när
han gråter. För jag kan ju inte säga att det är löjliga
saker han gråter över, eftersom det är blodigt allvar för honom.

Så jag kramar. Jag lyssnar. Han lugnar sig. Han lär sig.

Vi hann lyssna på Smurfarna tillsammans. Jag förundras över
hur mycket jag kommer ihåg, vilket är nästan allt.

Tillsammans med Monchicci är det nog bandet som rullade
mest i mitt rum när jag var liten.

Jag har lyckats hitta den på en cd-skiva, men än inte hittat
Smurfarna. Om det är någon som kan hjälpa till så hojta gärna!



Smurfarna med kvalité. Innan det där "smurfhitsskiten" kom.

Hur det slutade?

Tillslut fick min lilla stora kille krypa upp i bortresta pappans sida på
sängen eftersom klockan då var 22:43 och mamman var trött.
Då hade det hela pågått i över två timmar.

Jag är ju ändå bara mamma, med ett mammahjärta som ibland
blöder lite extra. Trots att hans bekymmer är ack så värdsliga,
är känslorna starka.

Lite extra närhet kan inte skada sådan gånger tycker jag.

♥
Frida