Bortslumpad
StorA hade varit riktigt jävlig (ja, han är det ibland, trotsålder kallas det visst).
Följande stod då snart på min statusrad på Fejjan.
"Fyraåring bortskänkes.
Det är fördelar om du
1. Gillar gnälliga, gråtande barn som kastar sig på marken i tid och otid.
2. Är också av yttersta vikt att du gillar Star Wars och kan svara på alla frågor kring detta.
3. Att du alltid ser till att ha, i dennes tycker, rätt mat hemma.
4. Att du alltid säger rätt sak, och att du säger det på "rätt sätt"(oklart hur man gör detta).
Någon som är sugen?"
Jag vet!
Det är tragiskt att jag gör så här mot mitt lilla (inte alltid så charmiga) troll.
Men oroa er inte.
Det fanns ett antal människor som erbjöd sig att ta honom.
De är, bevisligen, inte kloka.
Det känns skönt att du också är mänsklig! =)
Ska jag erkänna? Det har funnits stunder - flera än en - i mitt liv då jag har övervägt att kasta ungarna över ladugårdstaket...
Fast varje gång är jag lika bombsäker på att jag innan de fart över hade jag sprungit runt och fångat upp dem igen. ;)
Livet är stundtals lite intensivt för oss föräldrar, vi behöver ladda om batterierna lite då och då. Åtminstone 10 sekunder i taget, sedan går det ett tag igen, som tur är! =)
Äsch, lite självdistans måste man ha för att inte bli galen ibland. Jag tycker bara det är härligt och befriande med någon som säger vad alla mammor säkert tänker ibland, men ingen vågar säga. Det är lite Mia Skäringer över dig, I like!
Kram,
Jenny
Malin B: Jo, visst är det så. Laddade igår genom att fika med kompisar. Det var toppen!
Jenny: Vilken komplimang! Tackar!
Det är en ständig prövning att ha barn! Mitt bristande tålamod går allt som oftast ut över Carl, tyvärr... Försöker gå undan och räkna till tio, men många gånger klarar jag inte det. Hoppas ni har en mysig dag idag! Kram
Bea: Att du ens försöker räkna ska du ha cred för tycker jag! Ha en fin dag du med finaste vän! KRAM!
Ha, ha!
I alla år har min mycket äldre syster (hennes äldsta är 10 år yngre än mej) envisats med att säja "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer"när jag gnällt över mina barn. Jag måste meddela att det stämmer, enda fördelen är att större barn inte alltid är hemma och kräver ens uppmärksamhet.
Fast om 10 år sitter jag väl hemma och önskar att dom kunde hälsa på någon gång och då kommer jag säkert att vilja passa upp dom varje sekund.
Mitt motto när det gäller barnen har blivit "Jag hoppas att jag inte förstör dom för livet".
Helen: Hej på dig!Jag tror helt på dig och det du säger. Kan du tänka dig hur jag kommer att låta då? Huvvaligen ;-)Låter som ett bra motto det där!