Oj vad helgerna går fort! Snart är det måndag igen. Inte för att det spelar så stor roll för mig då jag är mammaledig, men det märks ju på det sättet att P börjar jobba igen. Berättade i tidigare inlägg hur jag, men kameran i högsta hugg, gick runt i huset och fotade allt möjligt. Det var ju då jag insåg att ingenting är riktigt klart och att det jämnt är stökigt här.

Pedant är ingenting jag någonsin varit.
Jo förresten när jag var liten och vägrade somna innan hela rummet var städat.
(Ja, inte dammsuget och så, men alla saker skulle vara på sina platser).
I annat fall så grät jag har min mamma berättat.

Senare, ju äldre jag blev, så var det så att mamma fick gråta för att det var så stökigt.....

I alla fall så slog det mig en sak när jag tänkte på det där med ordning att det strävas mycket efter perfektion. Vilket är himla märkligt! Alla vet ju att nåt det inte existerar något som är perfekt.  Min insikt var att jag gillade det. Att saker kan vara vackra ändå. För att de är verkliga.