Jag har blivit av med klamrarna idag. Stämplat ut så att säga.
Hahahahahaha....ehum...nähä.

Okej.

Min humor är lika låg fastän jag numera inte är fjättrad vid en soffa
i horisontalläge.  Jag erkänner.

Självkännedom är en av mina bättre egenskaper.

Tjingeling!

Vi blev utskrivna.
Känns otroligt skönt!
Imorgon ska de ta bort klamrarna.
Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Skräck för sjäva grejen.
Förtjusning när det är klart.

Valborg verkar bli en regning historia så oddsen att vi får
tillbringa den på föräldrarnas stuga känns avlägsen.

Grillning kommer det dock att bli på ett eller annat sätt.


Förresten.
Jag vill ha fler namnförslag även om jag fått ett gäng.
Spaghetti och Köttfärssås känns väl sisådär passande... :)

Hej hopp!

Tydligen ska man skriva "förlossningsberättelser" för då slår man
eget rekord i antal besökare. Men nä.
Jag tänkte inte bjuda på någon fler sådan framöver :)

Idag ska vi till sjukhuset igen.
Lillen har ätit bra så jag känner mig inte så orolig.
Han borde ha gått upp i vikt.
Annars blir vi kvar där antar jag.
Ska ta med en liiiiiten väska om utifall att.

Det är så ofantligt skönt att vara två.
Maken jobbar idag. Sista dagen på länge.
Så jag hade bestämt mig för att (såklart) ta natten.
Men där vid tre gick det inte.
Kroppen strejkade.
Maken tog över och jag fick sova. GULD!

Det har uppstått ett I-landsproblem vänner.

Som ni vet har jag aldrig skrivit ut namnet på sonen.
Jag tror det har med mitt yrke att göra att det inte blivit så,
och jag vill även fortsätta ha det så.

Nu har vi ju dessutom varit så extremt påhittiga så båda pojkarna
har namn som börjar på samma bokstav.

Så, vad ska deras bloggalias bli?

Förslag mottages tacksamt!

Jag vill börja med att säga tack.
Tack för all stöttning jag fått under dessa månader
Som jag väntade på lillkillen och när han äntligen kom
var jag inte beredd. Konstigt det där.

Många har frågat vad som hände, så jag väljer att skriva det här.
Ganska oredigerat.

Om du är kräsen ska du hoppa över närmaste stycket.
Bara så du vet.
För så här var det:

Det var sent onsdagkväll.
Jag hade fått besked att maken hade bordat flyget mot Sverige,
bloggat lite och bestämde mig för att gå och lägga mig i sängen
för att lösa korsord. När jag släckt lampam känner jag att något är fel.
Jag ställer mig upp och i samma sekund blöder jag igenom allt jag har¨
på mig. Tar mig till toaletten och bloder rinner bara ur mig oupphörligen.
Inser jag måste ringa efter hjälp, grabbar en handduk för att hindra allt från
att rinna över golvet och tar mig till sovrummet igen där telefonen
ligger. Åter vänder till toaletten.
Ringer förlossning och blir beodrad att ringa ambulans.
Ringer mamma.
Ringer svärmor.
Ringer ambulansen.
Har ågren över att jag är naken. Tänk om ambulanspersonalen är män.
Plus att dörren är låst.
Går och låser upp dörren. Hämtar en tröja.
Har blivit tillsagd att ligga ner på golvet vilket jag gör.
Mamma hinner hit först.
Sen blir allt ganska lugnt.
Får åka plingplongtaxi till plåsterhuset.
Mamma kör efter i egen bil. Blir stannad av polisen i rutinmässig nykterhetskontroll,
varpå mamma deklarerar att hon inte har tid med det.
Polisen får något stressat över sig och skyndar sig. Med orden "Kör försiktigt" och inte
"kör sakta" släpps hon iväg.

På förlossningen står fem personer och väntar på mig.
Alla bekantingar efter mina otaliga turer.
De försöker sätta kanyl och lyckas komma åt benet i handen.
Jag blir arg.
Mamma kommer och det börjar övervaka mig och bebis med CTG.
Blödningen har avtagit i styrka, men jag har lite sammandragningar.
Får Bricanyl för att stoppa dem.
Inget har på allvar kört igång.
Makens plan landar i Sverige och han möts av meddelande om vad
som hänt. Inget att göra för honom annat än att avvakta.

På morgonen vid halv sju görs ett ultraljud.
I efterhand har jag fått veta att de kanske hade kunnat avvakta,
men de gjorde bedömningen att eftersom de hade ett barn i bra storlek,
en mamma som var ganska stabil men som åkt in med ett antal blödningar
under senaste månaderna så skulle de plocka ut honom samma dag.
Avgörande hade varit med tanke på mig. Mentalt alltså.
Hur fantastiskt medmänskligt är inte det?
Jag hade aldrig orkat med en endaste blödning till om jag säger så.

Tillbaka på rummet ringer jag maken och berättar att vi ska bli¨
föräldrar under dagen. Han ska till att borda planet. Tror han.
Om de släpper iväg några plan det vill säga.
Hinner lägga på.
Då kommer de in.
Om 45 minuter ska han vara ute säger de så jag ska förberedas.
Ringer maken och berättar att han kommer att missa det hela.

Anledningen till att de blev så bråttom hade inget med mig eller bebis
att göra heller. OP ville klämma in mig först när jag ändå skulle
"förstöra" hela dagens operationsplanering.

Jag får ågren över bedövningen.
Vill sövas.
Får vänta en halvtimme i salen på narkosläkaren.
Han råder mig att ta ryggbedövningen.
Jag gråter.
Han kollar på min rygg.
Kan inte garantera att det ska ta lätt.
Blir sövd.
Mamma får således inte följa med på OP.

08:57 föds vår son. 2960 g tung. 48 lång.
Skrek massor fick jag veta.
Maken är då i luften. På väg med enda planet som gick den
dagen mellan Stockholm och Luleå.

Sonen tas om hand av personalen och mormor finns där.
Känns jätteskönt att veta att han aldrig var ensam.
När maken dyker upp måste hon dock gå eftersom sonen är
inlagd på IVA. Själv dyker jag inte upp förrän tre.
Kan nöja mig med att säga att jag var hög på smärstillande, och
tur var väl det. Trodde aldrig jag skulle kunna gå igen. Någonsin.

Han har lite svårt att andas så han är uppkopplad i en Cepapp (stavning).
Slangar överallt.
Men han är stark killen och han är aldrig illa ute.

Vi bestämmer att maken ska sova hemma den natten.
Äldre sonen har saknat honom så mycket.
Tyvärr får maken konstiga utslag efter någon dag och får antibiotika, men
det vet inte vad det är. Han kan inte hälsa på  på avdelningen. Han skickar syrran
att muntra upp mig. Det hjälpte. Förutom att de var den där "tredje dagen" och
jag grät för allt!
En dag till går.
Jag repar mig.
För flytta till IVA i eget rum på söndagen. Personalen där måste
vara änglar hela bunten. Kunniga, medmänskliga och hela stället
är familjärt. Helt fantastiskt!

Sonen repar sig extremt mycket och väljer själv bort andningshjälpen
på söndagen. Maken och äldre sonen kommer upp och vi hänger i fiket.
Underbart härligt.Men så stoooooor A blev helt plötsligt!


Sonden åker under natten mot måndagen. Lillen drar ur den själv.

Igår kom överraskningen.
Vi får permission.
Det är ofantligt skönt att vara hemma!
Äter bara lillen som han ska, vilket han gjort hittills, så blir vi formellt
utskrivna imorgon efter kontroll Känns härligt!

Jag brukar inte lägga ut bilder på barn här.
Men eftersom lillen är så liten gör jag ett undantag.

Dessutom tycker jag ni förtjänat det efter all stöttning.



Konstigt att man kan få världens vackraste barn- igen!

Är precis hemkommen då vi fått permission till på torsdag.
Är så glad att vi är hemma! :)
Återkommer vid senare tillfälle med berättelse om det som hände ,men
nu ska jag njuta av att vara hemma med familjen!

Kärlek!
///Frida

Idag kom en liten kille på 2960 gram till världen. Ryktet säger att han är väldigt söt! Hela familjen mår bra men de är väldigt trötta.

Frida hälsar till er alla!

Vi får se när de får komma hem men jag ska försöka hålla er uppdaterad.

/Emma

Korsord är i och för sig alltid underhållande, men den som konstruerade denna
utmaning besitter bevisligen en hel del humor också.

Många är de söta människor som hör av sig och frågar hur jag har det,
både via bloggen, facebook, sms och telefon.
Alla ställer samma fråga: Hur jag har det och vad jag gör.
Makens svar må ju vara den, om inte bästa, så roligaste formuleringen på det.
En arbetskollega till honom frågade just detta.

Vad han svarade?


Hon ligger hela tiden, men inte med mig.

HAHAHAHAHAHA


Ha en fin dag!
♥
/Frida (som ligger i soffan)

Detta ingår i min plan på "efteråt". Bada í tunnan, njuta av solen på altanen och
sitta i i solstolen med bebis i famnen och sonen framför mig. Fast känner jag
honom rätt så är han I badtunnan och stänker vatten ända till mig.  :-)

När maken ser altanen nu tänker han nog inte riktigt samma.
Snömängden har gått hårt åt vår altan.
Det finns fotobevis, med de är på den andra datorn så ni får klara er utan.
Jag fick för en stund för mig att jag var teknisk och kunde skicka bilder
via Bluetooth från min telefon till datorn. Jag misslyckades. Helt och hållet....

Resultatet efter snösmältningsprocessen är att en stycket stolpe har gett vika,
underifrån så allt är liksom ihopsjunket där. Han har stöttat upp för att supporta
uppifrån, men hade inte tänkt på att det kunde vara för vekt under.
Ska jag anmäla honom till Fuskbyggarna måntro? :-)
Antalet lossnade rasskydd: 2/2.
Andelen krossade ytterrutor: 1

Det senare har medfört att vi nu på allvar måste välja vilka fönster vi ska ha.
I flera år har vi velat investera i nya, vändbara treglasfönster. Helst med tillhörande
fönstertvättare om det finns.
Nu måste vi alltså ta tag i detta- också.

Det är ju bra att vi har saker att sysselsätta oss med.
En bebis och en tre och ett halvt åring kräver ju säkert alls ingen tid..


Till sist:
Maken hade hört på radion nåt som potentiellt var ett bra tecken.
Tydligen bygger skatorna sina bon ovanligt högt i år (eller lågt, minnet sviker).
I alla fulla fall betydde det att vi får en varm och torr sommar.
Hoppas kan vi ju alltid, eller hur?!

Min nya älskade bärbara dator är utrustad med något jag inte haft förr:
Webbkamera.
Då det är en ny bekanskap för mig har jag aldrig använt den.
Tror jag i alla fall.

Nu är jag helt nojig för att den ska vara igång utan att jag kllickat på nån knapp.
Jag ligger nämligen här allt som oftast i rufsigt hår, osminkd och i fula kläder.
Att "piffa till sig" nu för tiden innefattar att ta på sig en BH.

Men nu är ju inte kameran igång.
Hoppas jag verkligen.....

YIKES!

 Upptäckte till mig förskräckelse för några dagar sedan att det helt plötsligt
blivit så jobbigt att stå när jag duschade. Helt förvånad var jag.
Tills det slog mig att jag ju faktiskt är i åttonde månaden och magen är gigantisk.
Jag har varit så upptagen med att räkna dagar att jag glömt månaderna.

Tycker också att det är så svårt att borsta tänderna.
Ja, eller inte borsta tänderna, men att nå ner till handfatet för att
skölja munnen med vatten. Det aktuella handfatet är efter byggnadsnorm anno
1958 så det kanske säger en del med tanke på att jag själv är 171,5 (halvan är
mycket viktig). Men jag har kämpa på, pustande och stånkande.

Antalet dagar att komma på att jag helt enkelt kan ta dit ett glas för att lösa problemet?
Fem.
Andelen puckopoäng: 11 av 10.

Varför göra det lätt för sig när man kan göra det komplicerat?

Hej, hej!
Att ligga och skriva är en konst för sig. Misstänker att jag kanske kommer
 bli något av en expert (om inte annat så på stavfel) :)
Måste tacka för all stöttning ni ger mig. De ger mig det där "lilla extra´" för att stå ut.
Datorn har i princip varit vid min sida sedan jag fick den- minus sovtid och familjetid.
Det är sammantaget ett fint tidsfördriv.
Lyssnar på musik och spelar mahjong är otroligt avslappnande måste jag säga.

Jag är ensammen hemma. Maken arbetar och sonen är hos kusinerna
med föräldrar och blir väl omhändertagen. Det värmer ett mammahjärta!
Han hann dock bygga en gigantisk koja innan han for imorse, delvis med hjälp av storkusin.
Ska bli intressant att se om han är lika entusiastisk vid själva rivadet och ihopplockandet sen.
I think not :)

För övrigt tycker jag alla kan uppdatera sina bloggar flera gånger om dagen så jag har nåt att läsa.
Det ställer ni väl upp på? ;)

Jösses vad jag uppskattar saker som jag förr tog för givet.
Bara att kunna vara vid datorn är ju en ren och skär lyx nu.
Är rätt så spännande att skriva medan jag ligger så ni får ha överseende med ev stavfel..

Jag skulle ljuga om jag sa att det senaste två månaderna varit lätta.
Mest stolt är jag över att jag inte helt tappat förståndet.

Min förra graviditet var jättejoibbig. Fysiskt.
Illamående i fem månader följt av ordentliga foglossningar resten.

Denna graviditet har inneburit illamående i fem månader följt av blödningar och
vistelser på sjukhuset. Det är ännu jobbigare. Mentalt.
Fysiskt mår jag hyfsat förutom lite foglossningsbesvär.

Den enda trösten är att bebis mår bra- och har gjort det hela tiden.

De senaste två månadern har jag legat inne fem gånger. Jag tror det kommer bli fler innan snittet den tredje.

Jag har träffat otroligt mycket människor, både patienter och personal.
Av dessa alla har bara en (!) vaarit otrevlig. En läkare som saknade både tydlighet, var burdus och dessutom
oense med dennes kollegors bedömningar. Huvva!

Hon var dock bara en- och inte den jag ska minnas.
Vilken mödravård vi har i norrbotten måste jag säga.
Imponerande!

Det senaste som hänt är att jag blivit ordinerad innohepsprutor som motverkar blodproppar.
ÅNGEST kallar jag det.
Vad som händer?
Distriktsköterskan vid vårdcentralen kommer hem och ger mig den varje dag.
En sten föll från mitt bröst.
Att bara få en spruta är hemskt. Tanken på att måsta ta den själv kändes övermäktig.
LÄNGE LEVE SJUKVÅRDEN!

Jag har nedräkning nu.

Sonen har reaktioner såklart.
Många kramar och kärleksförklaringar. Så där i förbifarten.
Sen är det ju de  andra. Vill inte fara på dagis. Gömmer sig.
Trilskas. Men bara på morgonen innan skjutsen kommer.
Har förstått att det är för att han är rädd att jag är borta när han kommer hem.
Kom inte på det själv utan med hjälp av svågern och dagispersonalen.
Tur andra förstår när man själv är trög.

Det är så frustrerande att inte få göra nåt.
Kan inte ens skjutsa min son på dagis.
Får inte lyfta honom.
Maken sköter allt praktiskt hemma.
Vi får hjälp med skjuts till dagis och barnvakteri.
Utan de som ställer upp skulle det inte gå.

Och jag?
Jag ligger på soffan.
Eller i sängen.
Avbrott för ångestframkallande toalettbesök.
Är det lugnt?
Klarar jag mig denna gången?
Ands ut.
Eller får svaret nej, ringer Sunderbyn och måste åka in.
Kurvor, Ultraljud, kanyler. Nålar. Hemlängtan.


Längtar till bebis kommer till världen då en ny fas börjar!


Om du orkade läsa så tack för intresset.
Det var skönt att få ut lite känslor.

♥
Frida

Maken kom hem idag med en present.
Inte vilken present som helst heller:
Jag har fått en bärbar dator :D
Nu kan jag ligga och surfa. GULD!

...igen. Tror ni jag är less?
Följer samma mönster som tidigare så jag hoppas få komma  hem imorgon.