Jag vill börja med att säga tack.
Tack för all stöttning jag fått under dessa månader
Som jag väntade på lillkillen och när han äntligen kom
var jag inte beredd. Konstigt det där.

Många har frågat vad som hände, så jag väljer att skriva det här.
Ganska oredigerat.

Om du är kräsen ska du hoppa över närmaste stycket.
Bara så du vet.
För så här var det:

Det var sent onsdagkväll.
Jag hade fått besked att maken hade bordat flyget mot Sverige,
bloggat lite och bestämde mig för att gå och lägga mig i sängen
för att lösa korsord. När jag släckt lampam känner jag att något är fel.
Jag ställer mig upp och i samma sekund blöder jag igenom allt jag har¨
på mig. Tar mig till toaletten och bloder rinner bara ur mig oupphörligen.
Inser jag måste ringa efter hjälp, grabbar en handduk för att hindra allt från
att rinna över golvet och tar mig till sovrummet igen där telefonen
ligger. Åter vänder till toaletten.
Ringer förlossning och blir beodrad att ringa ambulans.
Ringer mamma.
Ringer svärmor.
Ringer ambulansen.
Har ågren över att jag är naken. Tänk om ambulanspersonalen är män.
Plus att dörren är låst.
Går och låser upp dörren. Hämtar en tröja.
Har blivit tillsagd att ligga ner på golvet vilket jag gör.
Mamma hinner hit först.
Sen blir allt ganska lugnt.
Får åka plingplongtaxi till plåsterhuset.
Mamma kör efter i egen bil. Blir stannad av polisen i rutinmässig nykterhetskontroll,
varpå mamma deklarerar att hon inte har tid med det.
Polisen får något stressat över sig och skyndar sig. Med orden "Kör försiktigt" och inte
"kör sakta" släpps hon iväg.

På förlossningen står fem personer och väntar på mig.
Alla bekantingar efter mina otaliga turer.
De försöker sätta kanyl och lyckas komma åt benet i handen.
Jag blir arg.
Mamma kommer och det börjar övervaka mig och bebis med CTG.
Blödningen har avtagit i styrka, men jag har lite sammandragningar.
Får Bricanyl för att stoppa dem.
Inget har på allvar kört igång.
Makens plan landar i Sverige och han möts av meddelande om vad
som hänt. Inget att göra för honom annat än att avvakta.

På morgonen vid halv sju görs ett ultraljud.
I efterhand har jag fått veta att de kanske hade kunnat avvakta,
men de gjorde bedömningen att eftersom de hade ett barn i bra storlek,
en mamma som var ganska stabil men som åkt in med ett antal blödningar
under senaste månaderna så skulle de plocka ut honom samma dag.
Avgörande hade varit med tanke på mig. Mentalt alltså.
Hur fantastiskt medmänskligt är inte det?
Jag hade aldrig orkat med en endaste blödning till om jag säger så.

Tillbaka på rummet ringer jag maken och berättar att vi ska bli¨
föräldrar under dagen. Han ska till att borda planet. Tror han.
Om de släpper iväg några plan det vill säga.
Hinner lägga på.
Då kommer de in.
Om 45 minuter ska han vara ute säger de så jag ska förberedas.
Ringer maken och berättar att han kommer att missa det hela.

Anledningen till att de blev så bråttom hade inget med mig eller bebis
att göra heller. OP ville klämma in mig först när jag ändå skulle
"förstöra" hela dagens operationsplanering.

Jag får ågren över bedövningen.
Vill sövas.
Får vänta en halvtimme i salen på narkosläkaren.
Han råder mig att ta ryggbedövningen.
Jag gråter.
Han kollar på min rygg.
Kan inte garantera att det ska ta lätt.
Blir sövd.
Mamma får således inte följa med på OP.

08:57 föds vår son. 2960 g tung. 48 lång.
Skrek massor fick jag veta.
Maken är då i luften. På väg med enda planet som gick den
dagen mellan Stockholm och Luleå.

Sonen tas om hand av personalen och mormor finns där.
Känns jätteskönt att veta att han aldrig var ensam.
När maken dyker upp måste hon dock gå eftersom sonen är
inlagd på IVA. Själv dyker jag inte upp förrän tre.
Kan nöja mig med att säga att jag var hög på smärstillande, och
tur var väl det. Trodde aldrig jag skulle kunna gå igen. Någonsin.

Han har lite svårt att andas så han är uppkopplad i en Cepapp (stavning).
Slangar överallt.
Men han är stark killen och han är aldrig illa ute.

Vi bestämmer att maken ska sova hemma den natten.
Äldre sonen har saknat honom så mycket.
Tyvärr får maken konstiga utslag efter någon dag och får antibiotika, men
det vet inte vad det är. Han kan inte hälsa på  på avdelningen. Han skickar syrran
att muntra upp mig. Det hjälpte. Förutom att de var den där "tredje dagen" och
jag grät för allt!
En dag till går.
Jag repar mig.
För flytta till IVA i eget rum på söndagen. Personalen där måste
vara änglar hela bunten. Kunniga, medmänskliga och hela stället
är familjärt. Helt fantastiskt!

Sonen repar sig extremt mycket och väljer själv bort andningshjälpen
på söndagen. Maken och äldre sonen kommer upp och vi hänger i fiket.
Underbart härligt.Men så stoooooor A blev helt plötsligt!


Sonden åker under natten mot måndagen. Lillen drar ur den själv.

Igår kom överraskningen.
Vi får permission.
Det är ofantligt skönt att vara hemma!
Äter bara lillen som han ska, vilket han gjort hittills, så blir vi formellt
utskrivna imorgon efter kontroll Känns härligt!

Jag brukar inte lägga ut bilder på barn här.
Men eftersom lillen är så liten gör jag ett undantag.

Dessutom tycker jag ni förtjänat det efter all stöttning.



Konstigt att man kan få världens vackraste barn- igen!