Jösses vad jag uppskattar saker som jag förr tog för givet.
Bara att kunna vara vid datorn är ju en ren och skär lyx nu.
Är rätt så spännande att skriva medan jag ligger så ni får ha överseende med ev stavfel..

Jag skulle ljuga om jag sa att det senaste två månaderna varit lätta.
Mest stolt är jag över att jag inte helt tappat förståndet.

Min förra graviditet var jättejoibbig. Fysiskt.
Illamående i fem månader följt av ordentliga foglossningar resten.

Denna graviditet har inneburit illamående i fem månader följt av blödningar och
vistelser på sjukhuset. Det är ännu jobbigare. Mentalt.
Fysiskt mår jag hyfsat förutom lite foglossningsbesvär.

Den enda trösten är att bebis mår bra- och har gjort det hela tiden.

De senaste två månadern har jag legat inne fem gånger. Jag tror det kommer bli fler innan snittet den tredje.

Jag har träffat otroligt mycket människor, både patienter och personal.
Av dessa alla har bara en (!) vaarit otrevlig. En läkare som saknade både tydlighet, var burdus och dessutom
oense med dennes kollegors bedömningar. Huvva!

Hon var dock bara en- och inte den jag ska minnas.
Vilken mödravård vi har i norrbotten måste jag säga.
Imponerande!

Det senaste som hänt är att jag blivit ordinerad innohepsprutor som motverkar blodproppar.
ÅNGEST kallar jag det.
Vad som händer?
Distriktsköterskan vid vårdcentralen kommer hem och ger mig den varje dag.
En sten föll från mitt bröst.
Att bara få en spruta är hemskt. Tanken på att måsta ta den själv kändes övermäktig.
LÄNGE LEVE SJUKVÅRDEN!

Jag har nedräkning nu.

Sonen har reaktioner såklart.
Många kramar och kärleksförklaringar. Så där i förbifarten.
Sen är det ju de  andra. Vill inte fara på dagis. Gömmer sig.
Trilskas. Men bara på morgonen innan skjutsen kommer.
Har förstått att det är för att han är rädd att jag är borta när han kommer hem.
Kom inte på det själv utan med hjälp av svågern och dagispersonalen.
Tur andra förstår när man själv är trög.

Det är så frustrerande att inte få göra nåt.
Kan inte ens skjutsa min son på dagis.
Får inte lyfta honom.
Maken sköter allt praktiskt hemma.
Vi får hjälp med skjuts till dagis och barnvakteri.
Utan de som ställer upp skulle det inte gå.

Och jag?
Jag ligger på soffan.
Eller i sängen.
Avbrott för ångestframkallande toalettbesök.
Är det lugnt?
Klarar jag mig denna gången?
Ands ut.
Eller får svaret nej, ringer Sunderbyn och måste åka in.
Kurvor, Ultraljud, kanyler. Nålar. Hemlängtan.


Längtar till bebis kommer till världen då en ny fas börjar!


Om du orkade läsa så tack för intresset.
Det var skönt att få ut lite känslor.

♥
Frida