En första gång för allting.

Det finns en första gång för allting.
Många av dessa är förenat med goda minnen.
Andra av mörka.
Dagens "första gång" tillhörde definitivt den senare kategorin.



Ångestattack kallas det visst.
Jag skrev i förra inlägget att jag var rädd för vad läkarbesöket skulle innebära.
Eller rättare sagt, hur det skulle bli med min ev sjukskrivning.
Vad jag inte var beredd på var min egen reaktion.
Läkaren sa till mig att hon inte visste hur hon skulle motivera en fortsatt
heltidssjukskrivning, utan funderat på halvtidsjukskrivning.
Helt plötsligt kändes det som det låg en tvåtonsklump på mitt mellangärde
som gjorde att jag inte kunde andas. Tårarna rann.
Fick knappt fram ett ord.
Huvudet kändes som inkapslad i bomull.
Avstängd.
Knogarna vitnade av anspänningen.

Försökte redogöra för det jag kan nu som jag inte kunde för en månad sedan.
Vad jag kunde göra för ett halvår sedan då jag "bara" hade fysiska problem,
såsom vistas bland ytligt bekanta och främlingar. Det går inte nu.
Bara tanken på det skapar ett tryck över bröstet igen när jag skriver det.

Det jag återtagit är att vara social inom min bekvämlighetszon (comfort zone).
Jag tar mig på mina avtalade tider, för det mesta i alla fall.
Jag undviker stora folksamlingar även bland de jag känner.
Hittar på sista-minuten-ursäkter för att jag inte orkar.
Därför var körresan en smärre seger.


Jag har inte tagit mig ut på promenader som jag borde.
Det känns som jag precis  börjat få huvudet ovanför vattenytan,
trots att stranden än bara skymtas en bit bort.
När läkaren yttrrade orden var det som jag drogs ner mot djupet igen.

När jag pratat färdigt förstod hon.
Jag tror egentligen hon gjorde det från början.
Inte fullt ut vilken reaktion hennes ord skulle få, men
att det skulle bli jobbigt för mig.
Sa att hon måste vara tuff för mitt eget bästa, för
 att veta varför jag inte står till arbetsmarkadens förfogande än.
Det kändes mest som hon ville att jag skulle uttrycka mig själv,
sätt ord på vad som pågår.För hon förstod.

Skillnaden mellan hur jag mådde i höst jämfört med nu är stor.
Då tog jag mig ut trots att jag hade ont.
Nu gör jag inte det på samma sätt för det är andra mekanismer som stoppar.
Sen denna trötthet som tär och jag kämpar emot att inte ge efter för.


Ett sjukintyg har skrivits på heltid till och med 19 juli.
Efter det arbetssökande (arbetande?) på halvtid.
Jag intalar mig själv att det är ett mål som kan vara realistiskt.
Sen vet jag ju inte vad Försäkringskassan tycker om detta.
Ska ringa på måndag.

Jag står vid ett vägskäl.
På min egen ansvarslista står att ta mig ut varje dag.
En promenad om dagen.
Förutom att ta mig till alla tider jag har, teamet som hjälper mig.





Rädslan för att misslyckas med mitt tillfrisknande är stor.
Modet
att  försöka lyckas måste segra.


 

Ett steg i taget.

/Frida


Kommentarer
Postat av: m a r i a k o d e n

Åh Frida....

Världens bästa tjej!!

Tänker på dig!!



Kram på dig!



Ps. som jag messade...kommer att sakna dig i sommar!



Ps igen. Ok. Jag kanske inte berättar allt om gastroskopin sen....;)

Postat av: Bokmalen

Precis!! Ett steg i taget!!! Det är ju faktiskt så vi kommer framåt, allihop!! ;) Åsså fokusera på allt possitivt som du gör och har runt omkring... Jag är övertygad att du fixar det, ett steg i taget!!! Att forsera för att det ska gå snabbt tror inte jag på, att ta det i DIN takt det är det DU kan göra!! ;) Jag hejjar på dig!! ;)

Å, vad gäller spikmattan så tror jag det är bra om man kan prova hos nån som har den först. Ett tips är att ha en tunn t-shirt på sig första gången. Då blir det inte lika vasst!! ;)

Hoppas du får en trevlig helg!!

Stor Kram, Maria

2009-05-30 @ 00:38:38
URL: http://bokmalensvardag.blogg.se/
Postat av: Karolina

Du behöver en coach, som min pappa. Någon som stöttar dig, men ändå hjälper dig framåt. Som ser till att du kommer ut på din dagspromenad, som ser till att du äter ordentligt och inte sitter hemma i tystheten. En som ser till att du lyckas varje dag och kommer iväg på äventyr, som ser till att du inte tackar nej och smyger dig undan. Jag skulle med glädje ställa upp för dig, men avståndet försvårar. Jag känner igen mig i allt det du skriver, du minns väl hur jag hade det? Jag ville inte heller umgås med mina kamrater, det var jobbigt att stiga upp på morgonen. Men med lite jävlar anamma och en underbar pappa, så förändrades mitt liv. Jag avslutade mina studier, mådde bättre och bättre, satte press på mig själv och kom ut bland folk, även om det var jätte-jobbigt att gå på första förfesten med mina vänner. Du har redan tagit en jätte-stor seger genom att följa med på kör-resan. Det gjorde du jätte-bra!! Tummen upp för dig! Du kan om du vill. Nu samlar du kraft och siktar att den 19 juli stå redo för jobb och se på det med glädje! Massor med kramar till dej gumman, du är guld värd!

ps, vill du testa spikmatta, så har min syster köpt en.. =)

2009-05-30 @ 08:38:59
URL: http://kexxet.blogg.se/blogga
Postat av: Cissi

Tänker på dig!

2009-05-30 @ 16:20:45
Postat av: SvBG

kramar om, länge

2009-05-31 @ 09:53:09
URL: http://www.svenbertilgrahn.blogspot.com
Postat av: Mats R

Tänker på dig, vet ungefär hur det känns...

Du finns som vanligt i mina böner..



Kramar

2009-05-31 @ 14:50:21
URL: http://bomekblog.blogspot.com
Postat av: EVA

Ska inte säga att jag vet hur det känns...men det där med att möta nya människor känner jag igen.

Då nån frågar hur jag mår och vad jag gör kan jag ibland inte låta bli att säga :



-Jag är sjukskriven sen 8 år med cancer i kroppen...



Och reaktionen på folk kan vara ganska kul...hehe ! Säger elaka häxan Eva...



Men du vet att jag finns om du behöver nån vännen. Och ett steg i taget låter väldigt sunt...



***

JÄTTEKRAAAM EVA

2009-06-01 @ 17:46:33
URL: http://whiskyochchampagne.blogg.se/
Postat av: Maggan

Day by day and with each passing moment...trust I find too meet my trials here...eller: I´m am troubled Lord...Hold me close each day...Love u Kram/Mags

2009-06-02 @ 19:45:11
Postat av: m a r i a k o d e n

Tänkte på dig idag efter gstroskopin.....

Det gick rätt så bra! Det är bara att hulka på så går det bra! Man får strunta i äckliga ljud å så men du behöver inte oroa eller gruva dig!!



Tog typ 2 minuter å sen var det klart!



Ha det så bra...tänkte gå å sova nu!



kram å gonatt på dig snuttan!! :)

2009-06-02 @ 23:17:32
URL: http://mariakoden.blogg.se/
Postat av: Anonym

kan bara säga att DET VÄNDER även om jag vet - av egen erfarenhet - att man inte orkar hoppas. Ta en liten stund i taget, se till att du har några fasta hålltider, ät något när det är lunchtid även om du inte är hungrig, gå en liten promenad varje morgon hur kort den än blir... Du behöver inte berätta om dig själv och ditt mående för varje bekantskap - men visst känner man sig utlämnad och lite iakttagen och det är skitjobbigt. Har varit där. Men det vänder!

2009-06-03 @ 12:22:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback