Det är lätt att älska StorA.
Ibland.

I måndags när jag gjorde mig i ordning för släktpartaj och således
stod i duschen kommer han in i badrummet.

StorA (glatt): Hej mamma! Vad gör du?
Jag (krasst): Vad tror du?
StorA (lika glatt som tidigare): Duschar
Jag: mmmm
StorA (frågande): Vill du vara i fred mamma?
Jag: Det skulle vara skönt.

Duschdraperiet viks åt sidan och en avklädd son kliver in.
Känns skönt att han lyssnar så bra.

Lite senare (fortfarande i duschen).

StorA: Mamma. Du har stor rumpa. Du ser ut som en elefant.
Jag (putar med underläppen): Nu blev jag lite ledsen.
StorA börjar leka.


Igår sa StorA dock att han älskar mig.

Varför?

För att jag är hans bästa vän sa han.

Det faktum att han sedan räknade upp alla han känner och diverse
leksaker som hans " bästa vän" kan vi väl glömma, okej?