Jag tog med mig barnen på fotboll på söndagseftermiddagen.
Det var extremt dramatiskt i slutet på matchen och när
slutsignalen ljöd var vi många i publiken som var både
förvirrade, förvånade och upprörda.

Allt detta bleknade dock fort med tanke på vad som hände.

StorA hade hittat en kompis som han lekt med under matchen.
Pojkarna hade fått lov att sitta i ishallen och kika på hockeyn,
mot att de inte skulle gå iväg annat än för att joina mig och
den andra mamman vid lekplatsen bredvid fotbollsplanen.

Funderationerna efter matchens slutminuter bleknade snabbt
då vi äntrar ishallen och inser att barnen inte är där.
Hon letar vidare inne, jag ute.
Jag möter några bekantingar som stannar med småbröderna
till de försvunna pojkarna. En går och letar vid entrén.
Jag och andra mamman fortsätter leta ute åt varsitt håll. J
ag ber till och med speakern ropa efter dem, vilket han gör.

I samma veva dyker de upp.

Glada i hågen har de lekt bakom ett försäljningstält, blott
30 meter från där vi stått, ovetandes om dramatiken de skapat.

Fy fasen så rädd jag var! Fyyyyyyyyy!
Hjärtat bankade i hundraåtti.
Jag var gråtfärdig.
Sen lättad.

Nu ligger han såklart till sängs.
Har lika svårt att somna som igår.
Men jag är ack så glad att han är hemma hos mig.

Och nej.
Nästa gång får han inte vara annat än i mitt synfält hela tiden.
Dumt av mig att låta han gå så långt bort "själv".

Gör om-gör rätt.
Det blir mitt motto ett tag framöver.
Till jag känner mig trygg igen.

♥
Frida