Maken sitter och Facebookar från telefonen, samtidigt
som jag surfar på den bärbara datorn.

En helt vanligt kväll hos oss med andra ord.

Plötsligt börjar Maken gapskratta. Ni vet ett sånt där
skratt som betyder "fråga mig vad jag tycker är så rolig".

Då jag är en väldigt förstående kvinna så gör jag just detta.

Maken (fnittrande): Det har kommit en ny bok, om hur man
förstår kvinnor.

Jag (avmätt): Jag såg bilden (florerar på Facebook bland annat)

Maken fortsätter fnittra

Jag (ska påminna om det han borde veta): Men du, ni karlar behöver ingen bok.
Jag kan berätta hemligheten för dig.

Maken fortsätter surfa och lyssnar inte på mig.

Jag återgår till att surfa.

En minut går.

Maken (upphetsad): Lyssna på den här!

Jag (oglad): Nä. Jag vill inte. Du ids ju inte lyssna på mig
när jag försöker säga nåt.

Maken (oförstående och trugande): Vad då då?
Jag tror du skulle gilla den här (läser upp nåt jag inte ids återge)
Jag: Jag skulle ju förklara hemligheten.

Maken (Lider av dåligt minne): Vilken hemlighet.

Jag (som aldrig glömmer nåt): Till att förstå kvinnor.

Maken (lätt spydigt): Vad då? Att vi ska "lyssna" (det sista med nån konstig tjejröstsimitation).

Jag: Ja. Men du bevisade ju nyss att du inte kan...


Maken kommer för övrigt att hävda att han visst lyssnade för att han
sa rätt svar mot slutet. Jag kan meddela att det gjorde han inte.
"En chansning som gick hem" kallas det....