När jag fick StorA tyckte jag inte att jag hetsade så mycket.
Annars är det lätt man hamnar i någon inbillad stress som
som nybliven förälder och man märker att "alla andras barn"
alltid är snabbare  i utvecklingen på nåt område.

StorA fick utvecklas i sin egen takt och vi övade inte på
nåt speciellt. De finns dock en hög med hemmavideos som
tyder på motsatsen då jag har en förkärlek för att säga
"ska du vända dig då" på varje snutt. Det handlade dock
bara om att han redan kunde vända sig, men vägrade göra det på film.

Med LillA är det som att jag inte hinner med.
Helt plötsligt kunde han bara sitta.
Helt plötsligt kunde han ställa sig upp.
I måndags kunde han, helt plötsligt, klättar upp i soffan.

Jag står bredvid som ett fån och tänker:
När lärde du dig det?

För är det nåt jag saknar med "andra barnet" så är det
att man inte hinner vara lika närvarande.
Hinner inte vara beredd på att "nästa steg" är på gång.
Det finns ju andra i familjen som också behöver en.

Jag kan dock inte undgå att imponeras över vad barn kan.
När de villl, i sin takt.
Och när de lyckas är det som att de vänder sig i triumf mot
en och tänker: HA! Det trodde du inte va!




Får se vad denna dag kommer att bjuda på för överrraskningar!
Vi ska ut på äventyr, pojkarna och jag.
Ska bli väldig roligt!

♥
Frida