Måndag kväll bestämde jag mig för att göra en hälsning till
mina söner (och en till min man).

Jag är ju inte så värst pysslig av mig.
Bristen på övning kan ju vara anledningen till att kvalitén på mitt pyssel
motsvarar en lågstadieelevs nivå.

Jag visade det hela för StorA på morgonen.



StorA rynkade pannan och såg på mig med skeptisk blick varpå
han utbrister.

Men mamma! Varför har du skrivit en massa?
Du vet ju att jag inte kan läsa.


Sen kom han hem med ett kort till mig.




Jag kunde krasst konstatera att jag överskattat mig egen nivå.