Häromkvällen blev det så fel, så fel.
StorA och jag gick för att borsta hans tänder.
Han var inte direkt sugen på att gå och lägga sig.
Mitt i allt slår han till mig på kinden.
Inte hårt.
Jag tittar bara på honom.
Borstar klart.
Han vägrar gå till sängen.
Jag följer honom.
Han sparkar mot mig.
Jag släcker lampan.
Han ropar.

Förtvivlat.

Jag stannar. Såklart.
Snyftande säger han förlåt för att han slog.
Förlåt för att han sparkade.

Jag är inte arg.
Säger det till honom också.
Frågar om han vet vad som hände.

Vi lägger oss ner.

Med tårar i ögonen får han fram följande:

StorA: När du eller pappa är arga på mig så gör det ont inne i mig.
Jag: Gör det ont inne i dig?
StorA: Ja. Och när jag gör något, kanske säger bajskorv eller kiss
när jag blir arg så gör det också ont i mig.
Jag: Gör det? Så om jag är arg på dig, eller du är arg på mig
så gör det ont i dig?
StorA: Ja.

Och sen grät han.
Och jag hade tårar i ögonen.

Sen gav jag honom beröm för att han kunde förklara så bra hur
han kände. Jag sa att så känns det för vuxna också.

Har jag sagt att jag tycker min son är fantastisk?

För om ser det här fina StorA, när du lärt dig läsa i framtiden
så ska du veta att jag tycker du är helt enkelt fantastisk. Alltid.



The force IS strong with this one.