Livskraft

I tisdags hade vi kickoff/teambuildingdag med enheten jag arbetar på.
Mattias från företaget Gindikon höll i hela dagens program.
Fokus på grupp och samarbete i olika kluriga och roliga utmaningar
på förmiddagen, mer fokus på ens inre kraft och tänja på gränser på
eftermiddagen. Vi hade trevligt i vår lilla grupp i gruppen.
Extra trevligt eftersom vi kallade oss "Tre", och vårt hejarrop
"Trrrrrrrrrreeeeeevligt" ekade när vi hade klarat utmaningar vi stått inför
och klarat av tillsammans.
 
Vi hade roligt grupperna emellan också.
Som när störtregnet kom och vi sökte skydd under taket och blev fast i tjugo 
minuter. Vi var nämligen utomhus stora delar av dagen.
 
Den stora finalen för dagen var att vi presenterades för möjligheten
att gå på glödande kol.
Teorier fick vi också med oss om varför någonting som är omöjligt blir möjligt.
De jag kommer ihåg något så när de nedanstående.
En teori var att blodet skulle kunna vara ett kylsysten som gör det möjligt, en
annan är att det tankens kraft.En tredje från ett härligt folk i Afrika som säger
att det är vår Noom,vår livskraft som gör det möjligt.
 
Men innan dess fick vi prova på annat.
Vi fick i uppdrag att klyva en blyertspenna med bara ett finger.
Jag misslyckades första gången.
Jag misslyckades andra gången.
För att jag inte trodde. 
En väl tajmad nickning från rätt person, som samtidigt ljudlöst
formade orden "Jo, du klarar det" och det var lätt som en plätt.
De kändes inte ens när pennan gick itu.
Jag har ont i mitt finger än från de två försöken jag misslyckades
med. När jag inte trodde det skulle gå-egentligen.
 
När det blev dags att gå upp till glödvandringen var jag i princip säker
på att jag INTE skulle göra det. Varför skulle jag? Det är ju läskigt!
 
 
Solen hade kommit fram och gjorde att askan såg ut som grus.
När vi kom närmare kände jag hur hettan slog mot mig.
Jag provade hjälpa till och platta till kolet, och det kändes som
ansiktet skulle fräsas av på grund av värmen.
Sen sattes musik på och vi gick runt glödbädden i en ring.
Instruktionen var att man skulle gå till starten när man kände sig
redo att fatta beslut. Antingen skulle man göra det, eller säga nej.
Det aktiva valet var det viktiga. För ett nej kan betyda lika mycket
för en som att säga ja.
 
Jag väntade ganska länge.
När jag gick fram dunkade hjärtat hårt.
Jag blundade och andades.
Då slog det mig.
Jag stod precis bredvid, och det måste ha varit lika varm som
då jag plattade till kol, men det kändes inte varmt.
Ett djupt andetag. Öppnade ögonen.
Fokuserade på målet längre bort.
Kände att det skulle gå bra.
Gick de tre metrarna på glödande kol på fyra steg.
Kände ingen värme, ingen smärta.
 
 
 
Värmen kom sen.
Jag fylldes av en värmade glädje inifrån!
Kicken var enorm!
Jag kunde baske mig inte sluta le på resten av dygnet.
 
Kalla det endorfiner.
Kalla det adrenalin.
Kalla det Noom
Kalla det vad du vill.
 
 
Känslan av att känna mig oövervinnerlig tar jag med mig
på kommande utmaningar, för just nu känns det som jag 
kan klara av allting som kommer i min väg.
 
Allt.
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Malin B

Å, vilken härlig dag!
Jag gillar verkligen sådan där "tanke-kraft" för visst ÄR det så - om man bestämt sig för att det ska gå åt fanders från början är det ingen idé att ens försöka.
Själv hade jag nog tvekat ändå över att gå på det där varma. =( Lite som att vägra hoppa bock i skolan. "Jag kan gå runt om jag promt ska förbi"...
Hm...
Hoppas att din härliga känsla stannar kvar för evigt! Så var det ju extra kul att det blev förevigat på bild.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback