Det var en gång en liten pojke, sen växte han upp.

Jag och Maken ser på TV.
StorA sitter i mitt knä och LillA lägger tittar sig omkring förvirrat,
ställer sig på soffkanten och lägger sen örat mot bakhögtalaren.
Jag säger åt honom att sätta sig ner.
 
LillA: Jag hör nå ljud
Jag: Det är från TV:n.
LillA: Men hur kan det bli ljud här?
Jag (väljer det lätta svaret): Det är magi!
StorA (stirrar stint på skärmen och säger tonlöst): Nä, det är kopplingar.
 
 
Min son pragmatikern.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback