Vi satt där i bagarstugan och mannen i gungstolen berättade om tjuven Elias. Med stora ögon såg jag på honom, hur ljuset från den tända elden dansade över hans ansikte då han beskrev hur länsman och några få män hittade Elias i hans grotta och tjuven försökte mota bort dem med att kasta skållheta paltar.

Den där paltdetaljen trodde jag inte riktigt på ens som barn, men det gör ju det hela väldigt Piteaktigt i alla fall.

Jag besökte aldrig Eliasgrottan som barn, men idag tog Maken och jag med oss barnen dit.

Jag koncentrerade mig mest på att inte trampa snett eller ramla på färden upp (och sedan ner). Det gick galant, men saaaaaakta.

Väl uppe konstaterade vi att ingen av oss vuxna skulle ta oss ner, och in, grottan, men barnen gjorde det.

Jag var mest rädd att någon skulle ramla ner så jag var på helspänn.

Allt som allt var det en övervägande trevlig utflykt som jag är glad vi gjorde.