Förra veckan gick helt i släktens tecken.
Ett släktkalas på Makens sida, en kusinträff på dito och ett
födelsedagskalas för min storasyster.

Fina samtal, många skratt, en del kramar och härlig tillsammanstid.

Denna vecka har alla tillresta släktingar åkt hem, bara för att avlösas
av hemvändande goda vänner.

Så jag spenderar min tid med min lilla familj, med vänner, med släkten
och jag har det så bra. Att man aldrig vet vad som väntar gav
händelserna i grannlandet en smärtsam påminnelse om.

I vardagen kommer jag på mig att bli ledsen.
När jag gav LillA en banan till Mellis så började jag nästan gråta.
Tänk på alla föräldrar utfört denna oskyldiga handling i flera år;
gett sina barn mellisbananer.
Barn som blivit större och farit på läger.
Barn som aldrig kom levande därifrån.
Eller kom därifrån, med hemska minnen i bagaget.

Jag har inga kloka ord att komma med.
Bara ett hjärta som värker över alla vardagar som
de mördade går miste om. Alla kramar, samtal och skratt.

Budskapet som sprids är att det som hänt ska mötas
med mer öppenhet och demokrati.

Känns gott, men lite för övergripande för Frida i vardagen känner jag.
Så på gräsrotsnivå kommer jag kommer att fortsätta sprida,
och leva, efter mitt favoritcitat.

"Vänlighet är smittsamt-låt oss starta en epidemi".


♥
/Frida