Många saker är likadant, ändå är så mycket helt annorlunda.

 

Under depressionen 2008-2009 var jag orkeslös, med galen mage, otroligt mycket värk men framförallt kände jag mig så fruktansvärt tom. Det där med att var utan känslor är nog den värsta känsla jag någonsin upplevt!

Men jag tog mig vidare tillslut, jag tog mig framåt och jag har känt att det fanns en mening med att det blev som det blev. Jag tror jag blev än bättre på mitt yrke för att jag faktiskt har varit på botten och tagit mig upp.

Då hade jag duktiga professionella omkring mig, jag hade mitt familjenätverk, jag hade mina vänner och jag hittade "sången" med stort S! Ni som hängt med vet att jag pratar om Sarah Dawn Finers "Moving on" som bokstavligen fick mig upp på (rätta) vägen igen. Den låten har en speciell plats i mitt hjärta.

 

Men den här gången då?

Utmattningen känns inte på samma sätt som depressionen gjorde.

Tröttheten är större (hur mycket jag än sover så är jag slut) plus att kroppen inte vill gå ner i varv så jag har svårt att somna, och när jag vaknar till så får jag kämpa ner i sömn igen. Paradoxen är att när det är dags att stiga upp så vill inte kroppen och knoppen. Då är det tur jag "måste" upp med barnen till förskola/skola (när de är friska) för numera somnar jag inte om när jag lämnat dem vilket jag tror är bättre i långa loppet.

 

Mentalt är det en otroligt frustrerande situation!

Jag tappar koncentration fort (om jag ens har någon), jag har svårt för mycket folk och ljud. För någon vecka sedan skulle jag sortera underkläder och sockar och hämtade trådbacken från tvättstugan. Jag går med den mot vardagsrummet och kommer på att jag ska hämta nåt i datarummet. Då tittar jag på hyllan som är sååååå stökig, och som jag ser varje dag från sängen, så jag börjar rensa. När jag är klar är jag dödstrött, för det var mycket att göra, så då stapplar jag mot vardagsrummet för att vila. Då ser jag den.

Trådbacken med rena tvätten i.Ni vet det jag egentligen skulle göra.

 

Nu var det där extremt, men lite så är det flera gånger per dag.

 

Är man kontrollmänniska, som undertecknad är, så blir man sjukt frustrerad på sig själv.

Jag tror inte jag är så lätt att leva med nu heller.

Sen har jag ibland väldigt svårt att förklara vad jag vill, tänker och känner för att det blir liksom gröt i hjärnan.

Lite "lyset är på men det är ingen hemma"-känsla.

 

Jag försöker dock att göra saker varje dag. Plocka ur diskmaskinen, tvätta, rodda kring barnen. Jag menar NÅT måste jag ju göra...men ibland är det lilla också svårt.

 

Tanka energi är också viktigt, så därför far jag på kören (när det är) och sjunger samt far på vattengympan. Hälsar jag på någon så är det mina systrar eller föräldrar. Sen är det stopp.

Jag orkar inte styra upp saker för jag vet inte vad min dagsform är.

 

Jag lyckas inte hitta balans mellan vila och aktivitet, för än vet jag inte vad som är för mycket och vad som är för lite.

 

Jag har bra professionellt stöd runt mig idag, jag har mitt familjenätverk och vänner, jag har kollegor och chef som hejar på mig, men jag har ingen sång. "Moving on" passar inte mitt sinnesläge denna gång.

 

Eller sa jag att jag inte har någon sång? Det var sant fram till idag.

 

För nu har jag hittat den.

 

Skit i texten, jag föll för groovet.

 

Det ger energi och det är det jag saknar mest. /Frida