Är det verkligen så här DU vill ha det?
Har till och med en prenumeration på en av dem.
En av anledningarna till att jag gillar dem, är att jag slås
över uppfinningsrikedomen hos rubriksättarna och textskrivarna.
Jag vet att allt ska tas med en nypa salt, och resten är rena lögner.
Det är underhållnig för en kort stund helt enkelt.
Senaste veckan har Aftonbladet, som visat sig vara den nyaste
Skvallertidningen på marknaden, slagit upp stora rubriker om
att den socialdemokratiske partiledaren ska ha begått brott.
Men jag är inte road.
Den ena braskande krigsrubriken efter den andra.
Pöblen samlades.
Mediadrevet var (är) enormt.
Sen visar det sig att det inte var sant.
Överhuvudtaget.
Inget regelbrott är begånget gällande boendet.
Är jag förvånad att detta kommer i samband som
skuggbudgeten presenteras: Nej
Tror jag näringslivet ligger bakom: Absolut.
Har han sökt bidraget? Ja.
Har han fyllt i blanketten rätt? Ja, allt tyder på det.
Tjänar han bra? Ja
Har han gjort nåt olagligt? Nej.
Backar medierna och ber om ursäkt? Skulle inte tro det.
Är Aftonbladet nya Hänt Extra: Bevisligen.
Är många besvikna: Allt tyder på det.
Gillar jag att bidragsreglerna som finns är så generösa? Nej.
Vem kan förändra dem? Sittande regering och riksdag.
Då kommer jag till kärnan som upptagit min tankeverksamhet
sedan det visade sig att allt gått rätt till.
Det är alltså okej att en moderat politiker har anställda som ges
svarta löner, eller icket avtalsenlig lön? Eller?
Mediadrev uteblir i alla fall, så mycket kan vi ju enas om.
Det är inte okej att en socialdemokrat ansöker om bidrag till boende
i enlighet med det regelverk som finns? Eller?
Nu ska jag vara helt ärligt (och förmodligen aningens opolerad eftersom jag är i affekt).
Jag tycker det värsta som sker i det här landet är att de som redan
har det bra, som har arbete och tjänar bra, gör det på bekostnad av
de som redan har det svårt!
Att alla löntagare i alla kategorier systematiskt stjäl pengar från de
arbetslösa, och framförallt sjukskrivna, som får kämpa för sin överlevnad.
Det är det mest omoraliska som pågår i vårt land just nu.
Och så vill ju majoritetet av Svenska folket ha det enligt senaste valet.
Girighet och egiosm belönas ju idag. Annars skulle vi ju inte ha en
regering bestånde av Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och
Kristdemokrater.
Så jag frågar dig inför nästa val:
Ska du som löntagare fortsätta att stjäla från andra?
Eller ska du aktivt säga nej till detta systematiska uttnyttjande och
lägga din röst på Socialdemokraterna och dela med dig av det du har?
Till dig som ser till hundralapparna i din egen plånbok
(läs: Röstar på Allianspartierna) gör mig en tjänst:
På din löningsdag ställ dig utanför ditt närmaste Försäkringskassekontor.
När det kommer ut en sjukskriven, gärna en som är på förlängd period
eller som blivit utförsäkrad, gå fram till denne.
Sätt på dig ditt finaste leende, se dem i ögonen och säg:
Tack för att du har det jävligt ekonomiskt så jag kan köpa den där
extra pizza, gå på bio och köpa tretton appar till min telefon!
Klarar du det med gott samvete så ska du absolut rösta på Alliansen även
i nästa val för då är du nog i ditt rätta element.
I min önskevärld skulle gemene man se på innehåll snarare än yta.
Jag bryr mig inte om VEM som leder ett parti.
Jag bryr mig om VAD det partiet står för och HUR de vill att Sverige ska se ut.
Jag är bedrövad. För just nu tycker jag allt känns ruggigt.
Nej. Egentligen sedan 2006 har Sverige varit kallt som is.
Kallare blir det.
Och då talar jag inte om den annalkande vintern.
Men jag försöker tänka på mitt motto och kämpa på
fastän jag tycker det är jobbigt.
Vänlighet är smittsamt-låt oss starta en epidemi.
♥
Frida
Syns inte! Syyyns inte!
Vildvittrorna letar efter henne och elakt ropar "Syns inte" när
det gäller att fastna på familjefoton.
Efter att ha kollat igenom hela årets skörd med foton kan
jag konstatera att jag nog överhuvudtaget inte har varit
med på varken födelsedagsfiranden, semesterresor eller grillkvällar.
Om, och då menar jag ett stor OM, jag råkat fasta på nån
enstaka ruta ser jag ut som ett smärre världskrig så det kanske
är lika bra jag inte är med för ofta.
Dock blir det ju spännande när man ska titta tillbaka i framtiden.
"Var du inte med Frida" kommer ju att bli den frekventa frågan.
Antar jag får börja ta fjortisbilder vid varje evenemang så jag finns med.
*nickar lite*
Bild från Storforsentrippen jag inte var med på då jag jobbade. Legitim anledning
för att INTE fastna på kort med andra ord.
Näpp.
Strax lägga lillen för jag har lovat spela Xbox med storkillen.
Skulle helst ligga på soffan då jag både har ont i hals och kropp,
men jag har ju faktiskt lovat att spela.
Undrar om sjukdomen bryter ut nu? Jag har ju bara väntat sen i fredags....
Varför jämför man allt oviktigt, men gör det som ÄR viktigt till en icke-fråga?
Måndag och ännu en grå dag.
Det som är bra är att hela familjen är lediga tillsammans.
Vi har varit vakna sen före åtta så det känns som dagen kommer bli väldigt lång.
Vad vi ska hitta på är oklart än så länge, men nåt ska vi väl komma på.
Idag känner jag mig lite på krigsstigen.
Inte mot familjen dock, utan mot andra saker som jag inte förstår.
Jämförelsen mellan fotboll som utövas av kvinnor och män.
Varför tror många sportintresserade karlar att kvinnor som spelar fotboll vill
spela precis som herrarna?
"Damfotboll" är ju milsvida roligare och bättre att titta på tycker jag.
Varför i hela fridens namn skulle damerna göra som herrarna, dvs bara vilja ligga på
försvar och förstöra för motståndarlaget, istället för att som de gör nu dvs skapa ett
eget spel? Jag blir så vansinnigt trött på hela grejen.
Det enda sammanhang som kvinnliga elitidrottare vill, och borde ha det,
lika som de manliga elitidrottarna är när summorna i lönekuvertet jämförs.
Men ni vet.
Det där med lika lön för lika arbete är ju som bekant ingen som egentligen vill
arbeta för. Inte bland de som bestämmer i alla fall...
Sista dagen
Det slog mig för några timmar sen att det är sista dagen på min ledighet.
Imorgon börjar jag jobba.
Jag startar med att åka på kick-off på Medlefors, och
verkar vara den sista Pitebon i hela världen att fara dit.
Det blir nog en lämplig start.
Nästa vecka blir det "bara" två dagars jobb eftersom
förskoleplats inte är tillgänglig än, och inskolningen börjar
först veckan efter. Mjukstarten kommer således att fortsätta.
Men ändå.
En era är över.
Föräldraledighetseran.
För vi kommer inte få några fler barn, eftersom vi har tagit
beslutet om att så inte kommer att ske. Jag känner mig nöjd
med det beslutet, men det gör att denna dagen blir så definitiv.
Sista dagen som föräldraledg på heltid.
Visst är det okej att känna sig lite melankolisk en sån här dag?
Visst är det?
Familjekärlek
Förra veckan gick helt i släktens tecken.
Ett släktkalas på Makens sida, en kusinträff på dito och ett
födelsedagskalas för min storasyster.
Fina samtal, många skratt, en del kramar och härlig tillsammanstid.
Denna vecka har alla tillresta släktingar åkt hem, bara för att avlösas
av hemvändande goda vänner.
Så jag spenderar min tid med min lilla familj, med vänner, med släkten
och jag har det så bra. Att man aldrig vet vad som väntar gav
händelserna i grannlandet en smärtsam påminnelse om.
I vardagen kommer jag på mig att bli ledsen.
När jag gav LillA en banan till Mellis så började jag nästan gråta.
Tänk på alla föräldrar utfört denna oskyldiga handling i flera år;
gett sina barn mellisbananer.
Barn som blivit större och farit på läger.
Barn som aldrig kom levande därifrån.
Eller kom därifrån, med hemska minnen i bagaget.
Jag har inga kloka ord att komma med.
Bara ett hjärta som värker över alla vardagar som
de mördade går miste om. Alla kramar, samtal och skratt.
Budskapet som sprids är att det som hänt ska mötas
med mer öppenhet och demokrati.
Känns gott, men lite för övergripande för Frida i vardagen känner jag.
Så på gräsrotsnivå kommer jag kommer att fortsätta sprida,
och leva, efter mitt favoritcitat.
"Vänlighet är smittsamt-låt oss starta en epidemi".
♥
/Frida
När det kniper i hjärtat
Det har kommit ut ett vikariat där jag får arbeta med
det jag gjorde innan LillA kom till världen, och jag
kände att jag vill och "måste" söka det.
Vilket jag också gjort.
Och håller tummarna för att det blir mitt.
Det är alltså inte det som gör att min hjärta kniper.
Anledningen till det var att jag idag lämnade in en
ansökan om förskoleplats till lilleman (och utökat för storebror).
Han känns så liten min fina ettåring!
Trots att jag vet att det är några månader kvar och han kommer
att utvecklas massor så känns det så definitivt på nåt vis.
Med det sagt så vet jag ju inte ens om jag får jobbet.
Får jag inte det så är jag hemma resten av året som jag
hade tänkt från början.
Jag tror det att allt har en mening och det kommer bli
som det är bestämt så jag ska försöka slappna av.
En hel sommar ligger framför mig, tillsammans med mina
småskruttar och (snart) sommarlediga Make.
Carpe Diem Frida, Carpe Diem....
Kom ihåg det du med!
♥
Frida
LillA utforskar "myggnätet" vi satt upp
Nostalgi
En vansinnigt bra film!
Delar av filmen utspelas i Paris och jag blev akut nostalgisk.
Jag fann mig själv önska att vi kunde åka tillbaka, bara Maken och jag
(minus min dåliga rygg) och återuppleva staden.
Det lär ju aldrig hända, men vi har ju alltid minnena.
True colors
På dagen hade jag hållt mig och barnen sysselsatta med
diverse trevligheter inklusive en fikastund med barndomsvännen
och middagsinhandling på MAX.
Men sen gick som luften ur oss.
LillA gnällde från fyra till halv sju då jag gav upp och la honom.
Vet inte fortfarande varför han var som han var, men inget dög.
StorA var hyper. Riktigt hyper.
Inte elak. Inte sur. Men hyper.
"In your face" på nåt sätt.
Själv var jag bara trött.
Maken var på kurs så avlösning var inte att tänka på.
En bidragande orsak till min trötthet är att jag plågas mycket
av huvudvärk nu för tiden.Känner att det kommer från ryggen
och nacken så det är ju mina gamla synder som spökar.
Kontentan av det hela är att mitt tålamod tryter när
orken ryker. Poetiskt, men tragiskt.
Kanske är det därför jag sitter här och funderar över
stort och smått.
Jag förstår inte föräldrar som känner att de måste hela tiden
upprätthålla någon sorts fasad att det är så himla mysigt
med barn, och att ha barn. För det är det inte.
Om du vågar säga det, du vet klaga lite, så är det vansinnigt
provocerande. Då är du nämligen otacksam.
Man har ju själv satt sig i den situationen
så man får skylla sig själv.
Och tänk på alla de som inte kan eller får barn fast
det är deras högsta önskan?
Hur kan man då ens våga skoja om att lägga ut
barnen på Blocket liksom?
Vad är man egentligen för en människa?
Ojsan, bojsan! Hujedamej!
Jag villa att mina barn ska våga visa vad de känner
oavsett om de är glada eller arga. Om de är ledsna
eller busiga. Om de är uttråkade eller energiska.
Om de behöver vara ifred eller tillsammans med någon.
Därför gör jag också det. Tydligt.
Jag vill att mina barn ska se vad som är äkta känslor
och fejkade sådana.
StorA vet jag redan att jag lyckats med.
Vill ni veta hur?
För att han själv kan säga efter vi bråkat som hund och katt:
Mamma, jag vet att du älskar mig fastän vi
bråkar och du är arg på mig.
Du älskar alltid mig. Det vet jag liksom.
Saker jag inte förstår, och aldrig skulle göra.
En av det saker jag aldrig skulle göra är
att fira när en människa har dör oavsett
vad denna gjorde under sin livstid...
*skakar bedrövad på huvudet*
Demonstration med hjärtat på rätta stället
går här i Piteå stad.
Av logistiska skäl går jag inte med.
Med två små barn går det inte att förvänta sig att de
ska orka gå fram och tillbaka samt stå ut med allt som
händer på Rådhustorget idag.
Så jag och grabbarna tar det lugnt en stund till innan
vi beger oss med bil in mot stan.
Bara för att jag inte fysiskt närvarar i tåget så
betyder det dock inte att jag saknas i tanken.
Jag är fortfarande lika upprörd över den ledning vi har
i Sverige.
Jag anser fortfarande att allianspartierna har en
synnerligen människofientlig politik, där de misstror
och försämrar för de som behöver det mest.
Skatteavdrag till de som arbetar och häxjakt på de
som slitit ut sig....
Jag brukar säga att man ska låta sin valröst falla på
personer, utan tänk mer på ideologin.
I dagens läge måste man också ta reda på VAD de
respektive partierna menar när de använder vissa
ord eftersom innebörden inte är densamma.
Till exempel vet kallar Statsministern försäkringar
för bidrag. Bara en sån sak borde väcka varningsklockor.
Tor inte jag kan uttrycka mig mer tydligt än
vad jag gjorde inför valet 2010:
Jag röstar på dem som inte felaktigt kallar försäkringar för bidrag.
Jag röstar på dem som hellre ser att människor aktiveras istället
för passiviseras.
Jag röstar för dem som inte straffar arbetslöshet och sjukdom
med sämre försäkringsersättningar och utslagning.
Jag röstar på dem som tror på människor och inte pengar.
Jag röstar på dem som vill göra det bättre för pensionärerna,
som just nu tvingas skatta bort för mycket av sin uppskjutna inkomst.
Jag röstar på dem som ämnar ge alla a-kassor samma avgift.
Du kanske inte håller med.
Du kanske inte tror på ett samhälle där vi bryr oss om varandra,
stöttar varandra och hjälps åt.
Men det gör jag." /Frida 23 augusti 2010
Med det lämnar jag er för att förbereda för avfärd till
årets 1:a maj demonstration.
Ta hand om varandra!
♥
Frida
På tal om kalas
Ett bajskalas som renderade i ett bad för LillA innan frukost.
Då uppstod frågan.
Varför kallas det överhuvudtaget för "Bajskalas"?
Jag vet inte hur det är i andra familjer, men i våran är det nog
ingen som tycker att den typen av kalas är särskilt festligt...
Barnet på bilden kan ha lite att göra med dagens text.
Antar att dagens fundering kan borde hamna i kategorin "onödig"
*skrattar gott åt mitt eget skämt*
♥
Frida
Äggande funderingar
Mest för att jag funderar på en massa sakersom är mer eller mindre viktiga.
I den senare kategorin hamnar till exempel saker som:
Är det inte motsägelsefullt att "Hårdkokta" och "Råa" är
varandras svar när man löser korsord.
Har ingen tänkt på vad som händer om man kastar in
ett ägg i den ekvationen? Det blir ju jättekonstigt!
Jag vill ha ett hårdkokt, rått ägg liksom....???
Såna intelligenta funderingar gör ju naturligtvis att man tycker
sömnbristen som följer av för lite sömn helt klart blir värt det.
Om ni undrar var StorA:s klokheter tagit vägen så har de helt
enkelt försvunnit ut i rymden. Bokstavligen.
Min son är försvunnen och ersatt av en kille som ser ut som honom,
trotsar som densamma, men som BARA pratar om Star Wars.
Till följd av detta spikade jag ett Star Wars-quiz på nätet.
Fast om jag skulle vara ärlig så skulle jag hellre ha alla fel och en
son som byter ämne nån gång....
♥
Frida
När man vill skydda och inte riktigt vet hur det ska gå till
Jag hade vansinnigt svårt att somna igår. La mig, snurrade, funderade, steg upp,
dumsurfade, la mig igen, snurrade, funderade. Måste ha somnat någon gång
såklart, men jag känner mig överkörd efter en dålig natt.
Allt möjligt snurrade i mitt huvud.
Framförallt en sak som rör StorA.
Han har under flera veckor varit svår att få till dagis.
När han väl är där går det bra, men han vill inte dit.
Jag har trott att det kan bero på att han förstått att jag och Lillebror gör saker
själva då han är på dagis. Men jag har också frågat han rakt ut när han
spontansäger efter hämtningar, eller på morgnarna, att han inte vill
på dagis "någon mer dag".
Svaret på varför har varit att han har ont i magen.
Ibland att det är tråkigt.
Återkommande har varit att det är en Pojke som "är dum och slår honom".
Igår kände jag att jag måste göra nåt så jag pratade med den fina personalen.
För det är ju så svårt att veta vad som händer där.
Har det varit en incident för ett år sen då den här
pojken slagit StorA? Tidsperspektiv och barn är ju sällan tillförlitligt.
Händer det jämt? Vad gör StorA själv?
Personalen hade inte sett nåt, men nu skulle de såklart hålla ett extra öga på
StorA och den andra pojke vilket gör att det känns lite bättre.
Det som gör mig så ställd är över hur FYSISKT ONT det gör i mitt mammahjärta
på tanken att min stora, lilla kille kanske blir utsatt för något sånt här och
exakt hur hjälplös jag känner mig.
Visst. Vi har pratat om att man ska säga nej. Att man ska hämta fröken.
Men sen då?
Antar att det är någonstans här jag ska försöka knyta ihop säcken,
men jag känner mig för splittrad i tanken för att göra det.
Idag är StorA ledig så han, jag och LillA ska ut på äventyr.
Jag hoppas ni får en fin dag!
♥
Frida
Dagens tankegångar kring bloggandet
Jag vill tacka för era kommentarer på förra inlägget.
Många av er förstod exakt vad jag menar och slog helt
enkelt huvudet på spiken med era ord.
Under helgen har jag känt att jag vill förtydliga mig lite.
Vid några tillfällen har jag skrivit saker som att om jag
bloggade för att få bekräftelse (via kommentarer) så hade
jag gett upp för länge sen.
Vad jag märkt är att jag under de senaste veckorna börjat
irritera mig på hur dåligt besöksantalet stämmer med antal
kommentarer.
Jag har några underbara människor som ALLTID tar sig tid.
Några som ofta tar sig tid.
Några som säger nåt då och då.
Det tycker jag är fantastiskt härligt!
Men stora massan av er säger faktiskt inte ett endaste litet dugg.
Någonsin.
Däremot kan jag på omvägar få höra, eller få sagt till mig, att
man läser (och gillar) min blogg.
Tack det var ju trevligt! Det skulle vara trevligare om du någon gång
gav någon respons här också.
För att klargöra en sak så menade jag aldrig att ge intrycket att jag skulle
helt sluta blogga. Däremot så har jag starka funderationer på att
lösenordsskydda min blogg och bara de som aktivt ber om det
kommer att få fortsätta läsa.
Kan redan nu lista ut vilka av er aktiva som skulle vilja hänga med.
Så vad säger ni "smygisar"?
Vill ni fortsätta ta del av mina funderingar, vardagsliv och StorA:s klokheter?
Vill ni hänga med på LillA:s fortsatta resa om jag tar beslutet att låsa
bloggen i framtiden.
Jag lämnar bloggen öppen för ett tag till så får jag väl se hur det
utvecklar sig och hur jag känner.
Min lillasyster sa dock en klok sak en gång:
"Det är inte roligt att kommentera om man är tvingad".
Så sant så.
Jag begär inte mycket.
Ett livstecken skulle dock vara trevligt. Nån gång.
Fick några förra inlägget. Det gjorde mig glad.
Självklart begär jag att DU ska säga nåt varje gång för det vet jag
själv att det inte är möjligt. Men jag önskar att DU gör det någon gång.
Ett hej är faktiskt inte så svårt att skriva.
/Frida- som fortsätter fundera men bloggar som vanligt under tiden.
Valförslag och tidningsankor
glad. Jag har faktiskt ingen aning om vem Håkan Juholt är, men ser fram emot
att ta reda på det här framöver.
Konstaterar att vårt lands dagstidningar är lika flexibla som vanligt och
ute efter en sann helhetsbild i ämnet.
Aftonbladet drar till med:
"Är Håkan Juholt ett bra val som ny S-ledare"
Med alternativet "Ja" eller "Nej".
Det borde väl åtminstonde finnas ett "kanske" med i potten.
Eller nåt?
De är dock snäppet bättre än Expressen som drar till med
den extremt öppna frågan:
Är Juholt bästa partiledaren för S?
Såklart med alternativet "Ja" eller "Nej".
Inte ett "kanske" här heller så långt ögat kan nå.
Jag vet inte, men hur kan man veta om någon är
bästa partiledare innan val har hållits och någon de facto ÄR partiledare.
Fast vad vet lilla jag om demokratiska processer i förhållande
till stora tidningsgiganter med politiska experter.....
/Frida *himlar med ögonen*
Om man ändå måste...
Pulvret på bilden har inget att göra med den som skrivit brevet
Vi hade slut tvättmedel. Helt slut.
Efter veckan vi haft så känns det inte så konstig, men ack så
nödvändigt att införskaffa med en gång.
Jag mår bra (törs nästan inte skriva det) så jag for på affären väl
medveten om att jag bröt mot min egen regel.
Det finns få saker jag avskyr så mycket som när folk som(i mitt fall eventuellt)
smittar far ut bland folk, men jag kände att nöden hade ingen lag.
Dock hade jag på mig vantar hela tiden (måste sett skumt ut) och
andades i jackan hela tiden.
Är jag förlåten då???
Vad tycker du?
Är jag för nitisk?
När är det ok att vara bland folk när man har sjukdom omkring sig?
/Frida
Inte vet jag men...
...det känns väl lite sisådär att Internationella Kvinnodagen OCH
Fettisdagen sammanfaller på samma dag.
Det måste varit en karl som kom på detta.
*nickar lite uppgivet*
Trötter
Så kan jag väl sammanfatta de senaste dagarna.
Jag har varit till sjukgymnast.
Dåliga nyheten är att jag fortfarande har en inflammation i ryggen.
Goda är att jag ändå ska få träna. Fast försiktigt såklart.
Idag fick jag nytt träningsprogram som ska provas
till veckan. Får hoppas det går bra.
Kånkandet på LillA tar ut sin rätt på ryggen.
Småplock, barnvagnslastande och diskmaskinsutplockande likaså.
Men jag kämpar på. Känns skönt att kunna ta hand om barnen själv.
Känns skönt med vardag.
Känns extremt skönt med helg.
Det kan verka motsägelsefullt, men är det faktiskt inte.
♥
Frida
"Vanligt folk"
Jag brukar ju vara rätt så diplomatisk.
Men jag vet inte om jag ids längre.
Nu är han igång igen.
Vår mest människofientliga politiker.
Snacka om trångsynd människa!
Jag snackar såklart om Fredrik Reinfeldt.
Tydligen vill han sänka skatten ännu mer enligt en intervju
som rapport gjorde idag:
Vi menar att det är det bästa sättet att stimulera deltidsarbetare
och låginkomsttagare till att vilja jobba mer.
Vanligt folk som jobbar ska märka det i plånboken.(F.R)
Alltså. Det föder för mig ett antal frågor.
Hur många känner du som är arbetsskygga och inte vill jobba?
Seriös?
Hur många?
Jag känner en (!) person.
Jag känner många som jobbar inom handeln.
Hur många tror du fått heltid av dem kära Reinfeldt?
Jag känner några som deltidsarbetar på grund av att
de har små barn. Antar att det är jättefult och jättedumt
i din bok. Kanske jag också ska anställa en nanny,
ge henner för lite i lön, och istället satsa på en politisk karriär?
För snälla herr Reinfeldt, tror du på fullaste allvar att deltidsarbete,
eller arbetslösheten för den delen, kommer att minska genom att
"vanligt folk" ska få mer i plånboken om det inte har nåt att säga till om?
Då föreslår jag att Du (eller får jag som är vanligt folk säga Du,
kanske Ni är att föredra för Ers Högfärdighet) ser till att det är
"vanligt folk" och inte Arbetsgivarna som styr arbetsmarknaden.
Det kan till och med vi som är enkelt vanligt folk räkna ut att
så länge det är arbetsgivarens marknad så spelar dina
skattesänkningar ingen som helst roll i sammanhanget.
Och på bekostad av vem undrar jag?
Ska barnen, de sjuka eller pensionärerna betala denna gång också?
För de jobbar ju inte.
Så då är de ju inte i din värld "vanligt folk".
Vad kallar du dem då?
*suckar uppgivet*
Mjukhet
Äldste sonen kom över till vår säng i går morse.
Det hör inte till vanligheten.
På kvällen låg vi och pratade.
Då visade sig att han hade haft en mardröm om
en dörr med en döskalle på och han var jagad.
Trots att han gömde sig så hittades han alltid.
Han berättar detta under stort allvar.
Som tur var, sa han, hade han sina mjukisdjur som
skyddade honom.
Han förklarade också att om man tittade en stund när man vaknade
av en dum dröm så bytte man till en snäll.
Sedan tittade han han på mig med sina stora vackra ögon och sa:
Om du drömmer sådana där dumma drömmar, då är det bara
du ropar på mig mitt i natten. Då kommer jag med mjukisdjur
till dig så då är det ingen fara vettu.
Lördagen har varit en jobbig dag. Hela dagen har jag känt mig "låg".
Har du också sådana dagar ibland då inget är fel, men det känns som
du vill krypa ur ditt eget skinn?
Som tur var brukar det bara vara en dag då och då som det är
så, vilket gör mig säker på att imorgon kommer bli en bra dag.
Annars får jag nog låna ett mjukisdjur. *nickar lite*
Kanske min gamla bästis skulle ställa upp?
♥
Frida