Jag verkar haft fel.
Jag har inte blivit modigare när det gäller nålstick.
Idag blev jag panikslagen igen.
Var på väg att gå därifrån, men sansade mig (eller så
var det Maken som såg till att jag gjorde det).
Tre födelsemärken borttagna och skickade på analys.
En stycke talgkörtelknöl avlägsnades också.
Det innebar således fyra bedövningssprutor
och ihopsydda sår med nål.
Får ågren bara jag tänker på det.
Det känns i kroppen att jag varit spänd.
Huvudvärk och ont i själva såren.
Ska därför göra tidig kväll tänkte jag.
Ha proppat i mig lite piller som borde v(ä)erka snart.
Natti, natti!/Frida
Brist på sömnbrist
Eller så inte.
LillA somnade om fem i åtta i morse, liggandes i min famn.
Äntligen tänkte jag och slöt ögonen.
Åtta vaknade StorA.
Lyckades övertala honom att mysa med mig i sängen
efter att jag lagt ner LillA.
Med andra ord borde jag väl teoretisk vara jättetrött nu.
Icket det.
Dessutom har jag tränat ikväll också.
Har redan träningsvärk.
Och där vaknade LillA....
Åh så roooooligt....
vrida om startnyckeln i bilen och inse att den inte startar.
Det är extremt roligt att försöka öppna bagageluckan för att ta
ut barnvagnen för att upptäcka att luckan helt sonika gått
i baklås pga att bilbatteriet laddat ur.
Att bära LillA hela vägen kändes inte så kul.
Så vad göra?
Prata med en snäll granne som vaktade den sovande LillA såklart!
Braiga grannar är, tjaaaa, bra! :)
Dessutom vill jag ju såklart påpeka att jag under hela
tiden i garaget visslade glada melodier och
gjorde ett och annat hoppsasasteg.
För att inte tala om hur positiv och kärleksfull
jag lät när jag pratade med Maken i telefonen.
Fast det förstod ni väl redan?
Laget runt
Jag känner mig tömd på energi.
Vet inte riktigt varför egentligen.
Det har varit ganska jobbiga nätter för LillA.
Kanske det är det?
Eller så har jag en begynnande förkylning i kroppen?
Eller så är det för att nacken och ryggen varit
extremt smärtande i ganska många dagar?
Jag provar härmed vår fotbollsregel.
På cuper hade vi alltid extremt ont överallt.
Det gnälldes ganska mycket i ärlighetens namn.
Så då bestämde vi på en cup i Norge att vi
skulle gå laget runt innan uppvärmningen så
alla fick chansen att berätta var de hade ont.
Därefter var det gnällfritt fokus på uppgiften.
Så.
Nu har jag berättat var jag har ont.
Dags att ta tag i dagens uppgifter.
♥
Frida
Ååååååååååååååååååååååh
Det är tråkigt!
TRÅKIGT!
Förresten sa jag att det är tråkigt?
Att städa alltså?
Nå, om ni inte visste det så tycker jag det är tråkigt att städa.
Mycket tråkigt.
Och jobbigt.
Men mest tråkigt.
Jättetråkigt!
Till och med att skriva det här är roligt i jämförelse!
*suckar*
Jag får väl fortsätta ha tråkigt då.
Det vill säga städa.
Fast det är tråkigt.
Om ni inte visste det....
TRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅKIGT!
Hetare än hetast
Då mår jag ju exakt lika dåligt som igår trots att febern är borta.
Lyckliga jag!
Bu hu hu hu
Blev sjuk i tisdagskväll, från en sekund till en annan.
Hade lite ont i halsen på morgonen, men tänkte att det kanske var
gråbon som börjat blomma.
Inte var det därför om jag säger så för sedan dess har jag haft feber,
snuva, halsont, hosta och får svårt att andas i omgångar.
Igår kväll fick jag asont i örat och käken,
det var borta imorse, men tillbaka nu.
Med andra ord är det SYND OM MIG!
Det är lite synd om familjen också.
Men mest mig.
För jag gnäller så mycket när jag är sjuk.
Är förmodligen för att jag är rödhårig...
Det är alltid extra synd om oss när vi är sjuka.
*nickar lite*
Dyrast i världen
garaget. Håller nämligen på att måla taklister och hörnklossar.
Dessa ska gå till StorA:s svindyra tak.
Vasa?
Om priserna gått upp?
Nä.
Men Maken åkte på fortkörningsböter på hemväg
från inköpningstrippen av taket i höjd med Jävre.
Han körde 104 på 110 väg.
Men med släp.
Det är dumt.
2800 riksdaler i böter.
Det kanske slutar med att vi får flytta ut i garaget hela
familjen och hyra ut huset om han ska hålla på så här
fortsättningsvis...
Inte ofta någonting får mig arg, men det finns alltså undantag.
De som känner mig vet att jag i grunden är en positiv människa
som accepterar förändringar som är rimliga utan problem
så länge de är logiska och möjliga att genomföra i vardagen.
Dock har nåt hänt som har gjort mig arg.
Det mina vänner händer inte så ofta.
Sur kan jag bli absolut.
Ingen kan bli så sur som jag.
Men arg?'
Nä.
Det är ovanligt.
Upprinnelsen till ilskan är kommunens regler kring
15 timmarsbarnen.
Antal dagar vi haft StorA på dagis sen han blev storebror: 3
Antal dagar det tog innan vi fick klagomål: 3
Orsaken?
"Någon" (dock inte personalen enligt uppgift) har bestämt att de tre
timmar som sonen får spender på dagis ska vara mellan 8-11.
Maken börjar jobba åtta (denna enda vecka av tre som han kan lämna).
Han har således lämnat lite tidigare för att
1: Lilleman, som ska äta frukost klockan åtta, ska hinna klä av sig.
2: Han ska hinna på jobbet i tid.
Vi pratar kvart i åtta. 15 minuter.
Det är inte okej fick vi veta.
Däremot sas ingenting om att jag befunnit mig för hämtning
på gården en kvart i förväg.
Hmmm....var finns eftermiddagsalternativet som skulle vara valbart
undrar vi lite stillsamt (not so much).
Kommuen antog som sagt nya regler för 15 timmarsbarnen.
Detta ska utvärderas i förskoleråden.
Vad rektorerna i vårt område gör?
Försöker skjuta upp mötet.
Vad vår förskolerepresentant gör (som är min syster)?
Kirrar biffen såklart och sätter hårt mot hårt.
Möte i tid för att synpunkter ska komma politiken tillhanda.
Thank U very much!
Fast ni förstår, man får ju inte vara missnöjd med reglerna.
Vi klagar ju baaara för att vi är lata föräldrar som inte vill
vara med våra barn. Ungefär så brukar försvaret bli så
fort kritik inkommer.
Maken reagerar som vanligt barnsligt.
Han övervägde att fara kvar i idag också, men
stå på gården och vänta till klockan slog åtta.
Vet inte om han gjorde det.
Han kommer ju iaf i forsättningen inte kunna lämna alls för
det kostar för mycket. Hur många arbetsgivare tycker det
är okej att man komme en halvtimme försent till jobbet?
Hur gör de som jobbar 8-17 medan partnern är hemma med
andra barnet. Ska man inte kunna hjälpas åt alls alltså?
För övrigt har jag varit vaken mellan två och sex inatt och
vaknar upp till ett regnigt Pite som motsvarar min sinnesstämmning.
Ajja.
Måste dra upp LillA ur sängen nu för hämtning inom utsatt tid.
Konstaterar också att mina "glada" inlägg brukar få i snitt
två kommentarer. Antar detta blir noll.
Snåljåpar.
(Jag säger ju det. Är på dåligt humör. Till och med ni får er. Förlåt)
Samverkan
Ute är det grått och regnet strilar ner.
Uppåt värre med andra ord.
Sjäv har jag så ofantligt ont i halsen och hosta
så jag vet inte var jag ska ta vägen.
Inte utanför huset i alla fall för det är sååå
dåligt väder ute. Hmmm...känns som jag skrivit det redan.
Idag önskar jag mig en snart fyraåring som aktiverar sig själv,
en femveckors som äter själv, nä jag menar, sover länge och
en Make som får alla jobbmöten inställda.
Än så länge är noll av tre uppfyllda.
Nu ska jag se om jag hinner tycka synd om mig själv.
Pissdag
Jag vill inte var sjuuuuk!!!!!!!!!!!!
Jag vill vara frisk!
Jävla feber.
Jävla värk.
Jävla halsont som kommit tillbaka.
Jag vill vara frisk och jobba.
Vara trevlig och go och glad.
Har inget att sätta upp.
Inga reservkrafter.
Jag känner mig rent ut sagt sur.
Utpumpad.
Kraftlös.
Går till sängen.
Sjukt tråkigt.
Hört om hon med jordens sämsta immunförsvar?
Jepp.
That's me.
Fick feber och halsont och har legat sedan tisdag.
Första dagen jag mår bättre idag dock!
Märker verkligen att jag inte har så mycket reservkrafter,
men det är nog inte så konstigt med tanke på de senaste året.
För övrigt är jag fortsatt sjukskriven till sista december.
Jag känner mig peppad att gå på jobbet men nog är
det skönt, och nödvändigt, med återhämtningsdagar.
Det gör att jag kan ge allt när jag jobbar.
Har haft en sämre nackperiod, vilket jag får behandling för.
Har dock inte kunnat träna pga "vanlig sjukdom", så det ska bli
skönt när jag kan börja om.
Dagens enda måste är en (välbehövlig) dusch.
Den ser jag fram emot.
Dagens tråkiga är att jag missar kalaset för min söta
systerdotter som fyller två år.
Dessutom missar jag fikat, vilket är en stor sorg.
Nähäpp.
Nu vet ni var jag hållit hus i allafall.
Ha en skön helg vänner!
♥
Frida
PS:Fick jättefina presenter när jag fyllde år.Ska visa snart DS
Jag håller officiellt på att bli gammal....
har jag idag,rent spontant, gjort en grej som jag borde gjort för länge sedan.
Det kostar att vara med.
Vad jag har gjort?
Haha!
Det håller jag (än så länge) för mig själv.
För övrigt hatar jag ljudet av dessa fjärrstyrda småbilar
som vuxna leker med nu för tiden. Jag stör mig på
musik som spelas för högt, att folk kör för fort och
unga människor, utan trafikvett, som kör omkring på
mopeder utan att ha ett hum om trafikregler.
Dessutom har jag en kropp som värker.
Jag håller officiellt på att bli gammal.
Jaha.
Det såg bra ut.
Förmodligen borde jag vara lättad.
Men jag är faktiskt besviken.
Såklart är det bra att det inte är nåt fel på njurarna.
Men jag ville så gärna att äntligen få ett svar.
Nu är jag tillbaka på ruta ett igen känns det som.
Jag vet fortfarande inte vad den förhöjda sänkan beror på.
Jag sover tolv timmar per dygn oavsett när jag somnar.
Jag har inte vänta på dygnet dock så jag antar att de timmarna behövs.
Minst fyra av sju dagar i veckan går jag en promenad.
Dessutom har jag lyckats genomföra två styrketräningspass i veckan.
Har provat öka från ett till två.
Socialt går det också framåt då jag inte blir riktigt lika mentalt trött
av att umgås. Förut var jag tvungen att vila i flera timmar före och efer.
Nu är tiden förkortad för återhämtning.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att som bryr sig och ställer upp.
Speciellt maken.
Han får dra ett tungt lass, men det verkar tack och lov inte bekomma
honom så mycket.
Sköt om dig!
♥
Frida
F.Y. F.A.N.
Det positiva är att "allt såg bra ut".
Läkaren tror inte att de prover som togs kommer att visa nåt heller.
Jag lämnade blod-och-urinprov för någon vecka sedan.
Urinprovet visade att jag kan ha problem med njurarna.
Hon kommer skicka remiss till en annan specialist.
Hon trodde det kunde bero på pronaxenet som jag åt flera månader.
Å andra sidan har jag inte ätit det sedan i slutet av november.
Ska gå och vila-är helt slut.
Frida
Tystnad och vånda
Haft två dagar då jag varit ordentligt låg (söndag och måndag).
Hade dessutom feberkänningar i söndags.
Imorgon ska jag göra nåt så trevligt som en Gastroskopi.
Kan inte säga att jag längtar, men det känns bra att det ska bli gjort.
Idag har varit en ganska bra dag dock, mycket tack vare
trevligt lunch-och surrsällskap.
Sen har jag fixat ögonbrynen idag också.
Bara en sån sak.
På återseende.
♥
Frida
Omtanke och värme
Jag kan inte börja detta på annat sätt än att återigen tacka.
Detta med risk för att vara tjatig.
Det stöd jag får betyder otroligt mycket för mig.
Många gånger sitter jag här med tårar i ögonen av det ni ger mig.
TACK! TACK! TACK!
Sedan sista har jag tagit mig ut en sväng varje (nästan) varje dag.
Söndag hann jag inte med morsdagsfirande och fotboll, men jag var
ute och träffade folk så jag anser att det räknas också.
Mitt första steg var att i måndags köpa en mp3-spelare
och en spikmatta följde med av bara farten (fast från en annan affär).
Jag har bara positiva låtar på min spellista.
I fredags fick jag frågan av min samtalskontakt vad det var som fick mig
att stiga upp och gå en promenad istället för att somna om.
Vet ni vad det var?
När väckarklockan ringde 07:10 så hade jag istället för obligatoriska
pip pip-signalen ställt in att radion skulle gå igång istället.
Just då spelades en låt som numera ligger först på min spellista.
Den startar jag mina promenader med.
För denna morgon lyssnade jag på den på ett helt nytt sätt.
Dreaming, hoping
For another try
I've been looking, searching
Deeper down inside
And if I lose my way
I'll find another road
‘Cause I can make a change
On my own
I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on
Something, somewhere
That I long to find
I am learning slowly
One day at a time
That if I lose and fail
I'll be fine
I'm moving on
And I'm gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on
To a brighter dawn
Gotta take the fight
I can make it right
I'm moving on
Nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone
I can be who I wanna be
And start living my life of me
I believe it finally
I'm moving on
Yes, I'm moving on
I'm moving on
♥
Frida
En första gång för allting.
Det finns en första gång för allting.
Många av dessa är förenat med goda minnen.
Andra av mörka.
Dagens "första gång" tillhörde definitivt den senare kategorin.
Ångestattack kallas det visst.
Jag skrev i förra inlägget att jag var rädd för vad läkarbesöket skulle innebära.
Eller rättare sagt, hur det skulle bli med min ev sjukskrivning.
Vad jag inte var beredd på var min egen reaktion.
Läkaren sa till mig att hon inte visste hur hon skulle motivera en fortsatt
heltidssjukskrivning, utan funderat på halvtidsjukskrivning.
Helt plötsligt kändes det som det låg en tvåtonsklump på mitt mellangärde
som gjorde att jag inte kunde andas. Tårarna rann.
Fick knappt fram ett ord.
Huvudet kändes som inkapslad i bomull.
Avstängd.
Knogarna vitnade av anspänningen.
Försökte redogöra för det jag kan nu som jag inte kunde för en månad sedan.
Vad jag kunde göra för ett halvår sedan då jag "bara" hade fysiska problem,
såsom vistas bland ytligt bekanta och främlingar. Det går inte nu.
Bara tanken på det skapar ett tryck över bröstet igen när jag skriver det.
Det jag återtagit är att vara social inom min bekvämlighetszon (comfort zone).
Jag tar mig på mina avtalade tider, för det mesta i alla fall.
Jag undviker stora folksamlingar även bland de jag känner.
Hittar på sista-minuten-ursäkter för att jag inte orkar.
Därför var körresan en smärre seger.
Jag har inte tagit mig ut på promenader som jag borde.
Det känns som jag precis börjat få huvudet ovanför vattenytan,
trots att stranden än bara skymtas en bit bort.
När läkaren yttrrade orden var det som jag drogs ner mot djupet igen.
När jag pratat färdigt förstod hon.
Jag tror egentligen hon gjorde det från början.
Inte fullt ut vilken reaktion hennes ord skulle få, men
att det skulle bli jobbigt för mig.
Sa att hon måste vara tuff för mitt eget bästa, för
att veta varför jag inte står till arbetsmarkadens förfogande än.
Det kändes mest som hon ville att jag skulle uttrycka mig själv,
sätt ord på vad som pågår.För hon förstod.
Skillnaden mellan hur jag mådde i höst jämfört med nu är stor.
Då tog jag mig ut trots att jag hade ont.
Nu gör jag inte det på samma sätt för det är andra mekanismer som stoppar.
Sen denna trötthet som tär och jag kämpar emot att inte ge efter för.
Ett sjukintyg har skrivits på heltid till och med 19 juli.
Efter det arbetssökande (arbetande?) på halvtid.
Jag intalar mig själv att det är ett mål som kan vara realistiskt.
Sen vet jag ju inte vad Försäkringskassan tycker om detta.
Ska ringa på måndag.
Jag står vid ett vägskäl.
På min egen ansvarslista står att ta mig ut varje dag.
En promenad om dagen.
Förutom att ta mig till alla tider jag har, teamet som hjälper mig.
Modet att försöka lyckas måste segra.
♥
/Frida
Idag vet jag inte...
Idag vet jag inte vart jag ska börja egentligen.
Så jag gör som jag brukar, bara sätter fingrarna mot tangenterna så får vi
se var det hela hamnar.
Jag är rädd idag.
Ska till läkaren på eftermiddagen och jag vet inte vad som kommer att ske
efter det. Missförstå mig inte.
Ganska ofta får jag frågan hur jag mår. Inte i sig ovanligt, det tillhör ju artighetsfraserna
vi använder oss av.
Jag har upptäckt att jag undviker situationer där jag måste svara på dem, för
jag verkar inte vara kapabel att ljuga.
Alltså, jag undviker inte de personer jag känner och som känner mig.
Ikväll till exempel är jag och maken inbjudna på avtackningsfest på hans jobb
där han ska medverka i egenskap av fackligt engagerad.
Jag kan inte förmå mig att gå och har därför tackat nej.
För sådant som var lätt förut är svårt nu.
Med nya bekantskaper och ytliga bekanta pratar man om vädret, vilket i sig är
lätt, men också om vad man arbetar med.
Eftersom jag inte gör det just nu så måste jag ju nämna sjukskrivningen.
Då vill ju alla genast veta mer, och bland obekanta är det inget jag vill
utveckla särskilt mycket
Det är det som blivit svårt.
Samtidigt är jag stolt över två saker:
Idag har jag gått en promenad med svärmor och hennes syster på morgonen.
Jag motstod med andra ord längtan efter att somna om efter dagisavlämnandet.
Det andra är att jag tog mig iväg på körresa förra helgen.
Magen kejkade värre än på länge på fredagen.
Har aldrig,aldrig,aldrig varit så nära att inte hinna på toaletten.
Jag orkade bara vara med på en konsert av tre.
Men jag är stolt över den där enda konserten.
Jag flydde in i mitt rum och boken när jag var trött
Jag var ändå social då och då.
Värst var den oplanerade stadsbesöket i Härnösand som jag gärna
varit utan och hellre samlat kraft i lugnet på vandrarhemmet.
Det bästa är de härliga körkompisarna som stöttar på olika sätt,
sånt värmer långt in i hjärtat!
Har varit oresonligt trött sedan jag kom hem.
Delvis för att jag haft feberkänningar tisdag och onsdag.
Värk i kropp och orkeslös i allmänhet.
Håller att återhämta mig från resan som jag ändå inte velat vara utan,
för musiken ger både kraft och glädje.
Nu har vi uppehåll med kören till i höst.
Känns trist!
Ska vila en stund nu, det har jag gjort mig förtjänt av.
Frida
Just idag är jag stark
Efter att ha sovit länge(till halv elva-dock somnade jag inte förrän två...någon
snarkade för mycket i sängen så jag fick lägga mig i extrarummet) så har jag
bara varit ute.
Jag läser en bok, klädd i linne och shorts.
Mellan varven har jag krattat.
Lite försiktigt.
Resultatet är sex små högar med löv.
Sex högar.
Det gör att jag just idag känner mig stark.
Frida